Magics egna övernaturliga upplevelser.

Detta kommer bli ett lite annorlunda inlägg. Istället för att ta upp något känt mysterium så tänkte jag istället ta upp några av mina egna mystiska upplevelser. Jag blir nämligen så inspirerad när jag läser om er läsares upplevelser och tänkte att det var på tiden för mig att också dela med mig lite. Många undrar vad som gjort mig så intresserad av det övernaturliga och delvis beror det nog på att jag varit med om en del saker själv. 🙂

(Det där är inte jag. Jag bara älskar bilden! ^^)

I den första lägenhet jag bodde i (fram tills jag var 4 år) fanns det ett inre rum som jag aldrig vågade gå in i. Minns fortfarande hur obehagligt jag tyckte att det var där inne fast det egentligen inte fanns någon anledning till det… (i alla fall ingen anledning vi visste om DÅ!)
Några år efter att familjen flyttat därifrån träffade en släkting av en händelse en som hade bott i huset före oss. Han berättade att lägenheten vi bott i ursprungligen varit två lägenheter. I de rum som tillhörde den ena lägenheten (samma rum som jag varit rädd för) hade en kille begått självmord eftersom han var olyckligt kär.
Det får mig att fundera över om hans ande fanns kvar eller möjligen att rummet blivit så laddat med negativ energi eftersom han mått så dåligt. Kanske var det därför jag var så rädd för det rummet… Tragiskt i vilket fall.

Ovan är ett spökfoto min mamma tog. Ni kan läsa mer om det HÄR.

I videon ovan kan ni höra mig tala om en annan spökupplevelse i ett radioprogram jag var med i. 🙂

Min första lägenhet, spökfotot och upplevelsen i videon är mina enda spökupplevelser. Jag hoppas att det kommer räcka med dem…

När jag var liten så skedde det en del andra mystiska saker kring mig. Jag minns dem inte själv men har fått dem återberättade för mig av min mamma och mormor.
En gång när jag var fyra år stannade jag upp mitt i att leka med mina dockor och sa till min mormor: ”Nu är gammelfarfar död.”
Senare fick vi veta att han också dött just den dagen.
Tycker att det där är väldigt underligt, speciellt eftersom man som liten inte direkt brukar tänka på döden.

Runt samma ålder pratade jag också mycket om minnen från tidigare liv.
Jag pratade om min ”förra mamma” och vid ett tillfälle beskrev jag för min mormor hur en skvaltkvarn fungerar. Var jag lärt mig det kunde ingen förstå.
Jag tycker att det är mycket häftigt att jag pratade sådär om tidigare liv som liten. Samtidigt så gillar jag inte alls tanken på att vi skulle återfödas och leva flera liv så därför så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka…

En bild av mig som liten. ^^

Ja, det var några av mina egna mystiska upplevelser. Hoppas ni tyckte att det var roligt att läsa om. 🙂

Ni får jättegärna säga vad ni tror om allt detta. Jag tycker det är spännande att fundera över 🙂

P.S reser bort över helgen så jag svarar först på söndag. D.S

26 svar

  1. Jag måste ge dig beröm! Jag är en tjej som började läsa din blogg för ungefär ett halv år sen! Och du skriver så bra och spännand! Mab verkligen fastnar i det!! Bra jobbat och fortsät verkligen att blogga du är grym på det 🙂

    • Hej Anonym!
      Åh, vad jag blir glad av din kommentar! Den lyser upp hela min kväll! 😀
      Jag kommer absolut fortsätta blogga. Jag tycker det är jättekul. 🙂

  2. Jättespännande inlägg, Magic! Stort TACK för det.

    Det som imponerar mest på mig är det som du var med om i Boston för et år sedan. Därmed inte sagt, att jag betraktar den händelsen som övernaturlig eller paranormal. Föremål man har i sin ägo åldras, de också. Ingenting håller för evigt så att säga. Det gäller både tumstockar och andra objekt.

    En typisk motfråga till dig skulle kunna lyda så här: Hur vet du att den tumstock som användes var i skick som ny? Hade du undersökt tumstocken i förväg med hjälp av mikroskop för att upptäcka eventuella sprickor osynliga för blotta ögat? Eller hur kan du så tvärsäkert påstå att tumstocken var ”felfri”?

    En liten nyfiken fråga: I vilken ände hölls tumstocken? Hölls den i den utfällda delen eller i den icke-utfällda delen?

    I radiointervjun berättar du dessutom om något som får mig att associera till utomkroppsliga upplevelser (så kallade OBEs eller, på svenska UKU). Vad är det som får dig att associera den sortens upplevelser till just en själ (som alltså ibland kan lämna kroppen för att gå på upptäcktsfärd på egen hand)?

    Själva knäckfrågan skulle kunna formuleras så här: Hur pass bunden är en eventuell själ till någons fysiska kropp?

    Eller omformulerat på detta vis: OM nu en själ tillfälligt kan lämna den fysiska kropp den är fjättrad vid, borde då inte den fysiska kroppen, för tillfället utan en själ, fungera helt annorlunda? Exempelvis bli medvetslös medan själen är ute på upptäckaräventyr?

    Och säg mig, Magic: Varför fylls en själ ibland, i alla fall (enligt dig) hos vissa människor, av lust att på egen hand bege sig av för att upptäcka delar av världen? Är en sådan själ månne missnöjd med sitt nuvarande kroppsliga ”fängelse”?

    Förresten, hur går själen till väga för att smita ut och ha lite rajtantajtan? Hur hittar den tillbaka hem till sitt kroppsliga fängelse? Och varför återvänder den frivilligt, om den nu inte verkar trivas fullt ut med att uppehålla sig i sitt tillfälliga fysiska ”fängelse”? IRL är det som bekant oerhört sällsynt att fångar som lyckats fly från ett fängelse frivilligt återvänder dit.

    • Hej bbnews!
      Tack så mycket! 😀 😀
      Jag hade köpt tumstocken bara några dagar innan detta hände. Så den var helt ny.
      Saken är den att även om den haft en spricka så borde den inte ha gått sönder på det sätt som den gjorde.
      jag såg min mamma hålla ut den när den ände hon inte höll i plötsligt böjde sig rakt ner tills det sa pang och träsplitter for åt alla håll. (ho höll i den ickeutfällda delen. Hon hade inte fällt ut den mer än tre leder. Så den var absolut inte tung)
      Annars hade jag också trott på sprickteorien men det såg inte alls naturligt ut när den gick sönder.

      Jag har aldrig haft en utanför kroppen upplevelse. jag sa bara min personliga känsla. jag känner mig inte som min kropp.
      Kroppen känns som en sak för sig. Det är nog svårt att förstå om man inte själv upplevt det. Precis som jag har svårt att förstå hur det känns att inte känna sig som en själslig varelse utan som att man bara är kroppen och hjärnan 🙂

      Det finns många teorier om själens bindning till kroppen. jag är inte så insatt men i en bok jag läste om utanför kroppen upplevelser stod det att personen (under sina utomkroppen upplevelser) såg en silverlina som band henne vid den fysiska kroppen och gjorde att hon alltid drogs tillbaka. Hahah 😛 Jag tycker det låter lite fånigt att vi är ihopsatta så men vem vet? 🙂
      Jag tror inte att de som har utanför kroppen upplevelser inte är nöjda med livet. Jag tror bara att det är en spännande förmåga som de har och som de leker lite med. Men i slutänden vill de tillbaka till sina kroppar så de kan umgås med sina familjer och delta i jordelivet. 🙂

  3. Tack för kompletterande upplysningar, Magic!

    För ovanlighetens skull tycker jag att vi har en dialog värd namnet här och nu.

    Nu en lång kommentar till ditt eget kommentarsinlägg här ovanför.

    Låt oss antaga följande: En tumstock är utfälld i tre steg (varvid steg 1 utgör den första utfällda delen = de första 20 centimeterna, och steg 2 utgör den andra utfällda delen = centimeter 21-40, och steg 3 utgör den tredje utfällda delen = centimeter 41-60, varpå återstoden av tumstocken alltså fortfarande är ihopfälld).

    Då kan den hopfällda delen av tumstocken liknas vid ett handtag eller (kniv)skaft. De tre utfällda delarna av tumstocken kan i sin tur liknas vid (kniv)skaftets – i detta exempel – 60 cm långa (kniv)blad.

    OM ett sådant tumstocks-”knivblad” utsätts för fysiskt våld – av en levande människa eller av ett spöke – är det mest sannolika, ja i praktiken det enda rimliga, att tumstocks-”knivbladet” går av väldigt nära (dvs i nära anslutning till) övergången mellan tumstocks-”knivskaftet” och tumstocks-”knivbladet”. Det är så fysiskens kända och väl dokumenmterade lagar prognostiserar/förutsäger var någonstans brytpunkten kommer att infall, dvs var någonstans brytkraften kommer att bli som allra starkast.

    Jag tolkar dock det som du nu skriver, Magic, som att det var den yttersta tredjedelen av tumstocken (= tumstocks-”knivbladet”) som brast/spilttrades. (Du får korrigera mig utifall jag har tolkat din berättelse fel.)

    Om så är fallet, måste någon annan fysisk kraft än den gängse (som alltså är väl känd och rilkligt dokumenterad av en i princip enig fysikerkår) ha varit i farten.

    Då återstår två huvudförklaringar:

    1) Någon hittills okänd fysisk kraft måste ha åstadkommit splittringen av tumstockens yttersta tredjedel.

    2) Eller så handlar det inte om någon konventionell brytkraft i detta fall (som du beskriver) utan om en annan sorts fysisk kraft, förslagsvis/exempelvis en kraft som kan initieras/utlösas av ett objekts egna inre spänningar.

    Sådana inre spänningar i ett objekts/föremåls material kan sedan i sin tur ge upphov till ett händelseförlopp som följer samma lagar (utvecklingsmönster”) som kaosteorin beskriver.

    Läs gärna mer om kaoseffekten här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaosforskning#Fj.C3.A4rilseffekten .

    Kaosteorin säger, starkt förenklat, följande: Om en fjäril fladdrar till i Beijing (eller om en kines bosatt i Beijing råkar få en nys- eller hostattack, kan de pyttesmå lufttrycksförändringar som då uppstår antingen dö ut rätt snabbt (= ta ut varandra för att sedan lägga sig till ro). Eller, om det vill sig illa, kan de snabbt tillväxa och mångdubblas i styrka.

    I förstnämnda fallet uppstår det ingen kaulsalitetskedja innebärande att A leder till B som leder till C som leder till D osv. I stället blir konsekvensen att för varje nytt händelsesteg(delmoment blir differenserna (läs: vågorna) allt mindre, och till sist ebbar vågrörelserna ut och allt blir kav lugnt på samma sätt som en vattenyta inte har några krusningar om inga vindar eller vattenströmmar påverkar densamma.

    I det andra fall, däremot, tar förändringarna inte ut varandra utan de förstärker i stället varandra. Allt i enlighet med kaosteorin som lär oss, att under vissa oförutsebara omständigheter kan lite fjärilsfvingfladder, en förkyld kines’ hostning eller en nysning i Beijing successivt – alltså undan för undan – påverka hur hög- och lågtryck kommer att förflytta sig över hela världen, så att slutresultatet, kanske, blir att det två veckor senare kommer att bildas ett kraftigt lågtryck över Sverige (eller ett högtryck).

    Dvs här leder den lilla input-en i utgångsläget A till en än större input i skede/stadium B, som i sin tur förorsakar ännu kraftigare vågrörelser/svängningar (tänk gärna på en pendel som svänger) under skede/stadium C, vilka sedan växer till sig ytterligare under stadium D osv.

    Alla instabila system – varav alltså vädret (världens vädersystem) är ett (aktiemarknaden är ett annat vanligt exempel som brukar lyftas fram) – kan utvecklas och bete sig på detta hart när oförutsägbara – för att inte säga bisarra – vis.

    Faktum är att Inre (inbyggda) spänningar – kanske till följd av materialfel eller tillverkningsfel – i ett fysiskt föremål (typ en tumstock) kan fungera på i princip samma vis.

    Alltså: En ”inbyggd” mikroskopisk spricka (eller sprickor) i tumstocksbladet kan antingen ”självläka” när den utsätts för viss temperatur, luftfuktighet, fysisk hantering eller dylikt.

    Eller så kan dessa miksoskopiska pyttesmå sprickor (som alltså finns i utgångsläget), helt i enlighet med vad kaosteorin prognostiserar, urarta och börja löpa amok (läs: i sällsynta fall leda till att tumstocksbladet splittras).

    Jag håller med om att detta scenario är sällsynt, rent av extremt sällsynt. Men bara för att en händelse är sällsynt eller icke-normal följer INTE därav, att den inte går att förklara med dagens kända fysik. Och går den att förklara med dagens kända fysik, ja då är händelsen per definitionem inte övernaturlig eller paranormal. Och detta med begreppet själ och/eller andliga krafter/energier är i princip omöjliga att förena med dagens väldokumenterade fysiska ”sanningar”. I den mån dagens fysiska ”sanningar” behöver orrigeras, är det på en högst perifer nivå, innebärande att huvudhypotesen (the main hypothesis) INTE är i behov av korrigering, on än mindre är den färdig att kastas på historiens sophög.

    Apropå extremt sälllynta händelser vill jag också tillägga följande. Det är extremnt ovanligt att vinna högsta vinsten på ett lotteri, att vara ensam vinnare på V75 eller dylikt Icke desto mindre händer detta extrema. Dvs någon vinner högsta vinsten i ett lotteri, någn blir ensam om att ha prickat in alla vinnare på en V75-kupong. Ytterst få pratar i sådana situationer om att vinnaren är paranormal eller att det som hänt måste vara övernaturligt.

    Men om en tumstock går sönder på ett konstigt sätt, vips dyker det i många människors medvetande upp tankar om att detta måste ha en övernaturlig eller paranormal förklaring.

    Jag har aldrig riktigt förstått skillnaden. Kan du förklara för mig, Magic, varför det inte är övernaturligt att just X skulle vara ensam i hela Sverige om att ha alla rätt på V75, medan det ska anses indikera övernaturlighet, ifall Y råkar ut för att en tumstock går sönder på ett till synes oförklarligt sätt.

    Faktiskt tror jag att det är ganska så mycket vanligare att tumstockar går sönder än att en person är ensam om att pricka in alla vinnande hästar på V75. Om tumstockar inte ginge sönder då och då, skulle väl tillverkning och försäljning av nya tumstoclar snart självdö – eller hur?

    Låt mig också säga så här: OM det funnes fortfarande oupptäckta krafter i vår omgivning, vilka dessutom har förmågan att bryta sönder solida föremål som tumstockar, ja då indikerar det att denna kraft måste vara ofantligt mycket starkare än exempelvis tyngdkraften.

    Nu är det så här att den otroligt svaga tyngdkraften kan mätas och registreras av fysikerna och deras mätutrustningar. Då inställer sig naturligtvis genast frågan: Varför i all världen kan då fysikerna inte mäta eller registrera den här hittills okända ”hemliga” (ande)kraften?

    Om denna (ande)kraft är ofantligt mycket starkare än exempelvis gravitationskraften (den som förklarar varför äpplen faller från äppelträdet ned mot markkytan och inte uppåt, mot skyn, eller som gör så att månen inte avlägsnar sig från jordklotet mer än beskedliga ca 3,8 centimeter per år – att jämföra med en gasfylld tivoliballong som, om den släpps fri, snabbt flyger upp i luften och snart driver bort utom synhåll – då borde självklart den okända ”hemliga” och måmgfalt starkare andekraften också kunna mätas/registreras, antingen direkt eller indirekt (typ hur den stör, interagerar med, de redan kända fysiska krafterna).

    Sådana mätdata (som indikerar att här finns det nog en hittills okänd kraft som stör de kända fysiska naturkrafterna (naturlagarna) existerar INTE. Så varför ska man tro på att något existerar som man aldrig har kunnat mäta eller registrera. De enda ”bevis” på att andekrafter existerar är av det känslomässiga slaget. Dvs en person säger att det ”känns” som om det funnes något utöver det som dagens kända fysik kan mära och/eller registrera. Men nu är det så, att känslor är högst opålitliga ”mätinstrument”.

    Bara som ett exempel: Den 1 januari gör du upp en tio-i-topp-lista över de tio bästa sångerna du känner till. Ett år senare får du i uppdrag att upprätta samma sorts topplista en gång till. Hur hög är sannolikheten att den nya topplistan kommer att erhålla exakt samma utseende som den du upprättade ett år tidigare? Nej, känslor (emotions) är opålitliga som mätinstrument. Inte nog med att två personer känslomässigt kan uppfatta, uppskatta och värdera ågonting som går att mäta (tänk på att vi alla har våra favoriträtter lika väl som favoritmusik), till och med intrapersonellt – dvs inom samma individ – växlar känslorna för ett viss objekt ellerviss person från tid till annan. Varför skulle annars skilsmässor existera?

    Nog om detta.

    Vad gäller silvertråden/silverlinan som gör så att själen inte driver i väg vind för våg utan möjliggör för själen att kunna hala sig tillbaka in i den fysiska kroppens ”fängelse”, så verkar ju den förklaringen vara ett typiskt önsketänkande (wishful thinking), tillkommet för att försöka förklara hur själen kan hitta tillbaka till den kropp den egentligen ska vara fängslad/bunden till.

    Ett exempel. Om nu själen är andlig, dvs icke-fysisk, då har den ju definitionsmässigt heller inga händer med vars hjälp den kan fatta tag i silverlinan och dra sig tillbaka in i den fysiska kroppen.

    Givetvuís kan en ”true believer” (= en som gärna vill tro på ”tocket däringa”) hitta på mer eller mindre krystade förklaringar/lösningar också till den problematik jag valde att exempelifiera med. Så värst logiska brukar dessa ”förklaringar” inte vara; däremot är de fulla av känslor och engagemang.

    En bra regel att följa tycker jag är denna: Ju mer krystad en förklaring är, desto mindre sannolik är den. Detta brukar kallas för Ockhams rakknivsprincip:; se: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ockhams_rakkniv . Dvs man skär bort allt som spretar åt alla möjliga och omöjliga håll i ett trosparadigm för att behålla de delar av själva kärnan, som har starkt stöd av utförda mätningars mätresultat samt av en förkrossande majoritet av forskarna.

    OM nu själar finns och OM de skulle kunna göra utflykter på flera hundra mil – vilket en del påstår kan vara fallet (tänk exempelvis på remote viewing) – borde det då inte föreligga en viss risk att den där silverlinan någon gång bleve intrasslad i silverlinor tillhöriga andra själar som befinner sig ute på vift?

    Tänk bara på hus sladden mellan telefon och lur i de gamla fasta telefonerna kunde tjorva/krulla till sig. Och den sladden var ju bara en meter lång eller så. En över 200 mil lång silverlina/silversladd – hur hög tjorva till sig-risk har då inte den?

    Och förresten: Vad händer om den skulle brista? Vad händer då med den fysiska kropp, som själen i all sin ”själ(v)iskhet” valt att tillfälligt lämna för att få vara ute och roa sig lite på egen hand?

    Till sist några tankar om vad du skriver i denna mening (citat), Magic: Jag har aldrig haft en utanför kroppen upplevelse. jag sa bara min personliga känsla. jag känner mig inte som min kropp.

    Om jag nu inte missuppfattar dig än en gång, så ser jag detta fenomen du beskriver som besläktat med just ut ur kroppen-upplevelse-fenomenet.

    Att inte känna sig som sin kropp (utan i stället känna sig vara något mer, eller något mindre, eller något annat, eller något utöver sin kropp) ingår i alla sina varianter i samma ”problematiks- och symtomkomplex, och alla varianterna har ytterst med förändrad upplevelse av självet (self) att göra.

    Psykologerna brukar benämna detta fenomen dissociation.

    Till det dissociativa upplevelsekomplexet hör exempelvis att, vilket är vanligt under uppväxtåren, ha en låtsaskompis/låtsaslekkamrat (jfr Alfons och hans Hemliga Mållgan). I vuxen ålder omvamdlas/transformeras denna låtsaskompis till en så kallad Hidden Causal Agent med, vanligen, allsmäktiga (omnipotenta) och alltvetande (omniscienta) krafter/förmågor. Det vanligaste namnet på denna vuxna imaginära låtsaskompis uppe i det blå är Gud (själv kallar hen sig för I Am That I Am; se 2Mos 3:14). Ett i mitt tycke lika fjantigt som passande namn på en vuxen persons osynliga låtsaskompis.

    Andra exempel på dissociativa upplevelser – i alla fall besläktade därmed – är att man uppfattar sig vara någon annan än den man utåt sett liknar, är, verkar vara. Typ att jag känner mig som den jag är fast ändå inte, i alla fall inte alltid, iunte i alla situationer.

    En variant därav är könsmässig identifikationsstörning, dvs en pojke kan uppleva sig vara fången i en flickas kropp – eller ett barn med en flickas kropp kanske uppfattar sig själv som en pojke. Vilket kan leda till önskemål om fysiska könskorrektioner i vuxen ålder, så att det fysiska könet blir lika med det inre, ”psykiskt” upplevda, könet.

    Ännu en bisarr variant av dissociativ symtomkomplexproblematik är BIID, Body Integrity Identity Disorder.

    BIID finns i många varianter. Allt handlar om att man inte är nöjd med den kropp man har erhållit i det genetiska lotteriet.

    Tatueringar, piercing och bröstförstoringar är tre vanliga varianter av BIID. Jag påstår nu inte att BIID är enda orsaken till den sortens kroppsförändringar. Däremot vill jag göra gällande, att BIID är en mer eller mindre starkt bidragande orsak till varför en del utsätter sig (sin kropp) för den här sortens förändringar. Kulturella influenser varken kan eller ska förstås förnekas spela en viktig roll härvidlag. Tillsammans med BIID-problematik ökar förstås incitamentet att utsätta sig för den här sortens utseendemässiga korrektioner.

    Alltnog, ännu en variant av BIID är självstympning. I sådana fall handlar det om något mer än att ”bara” skära sönder sin kropp, alltså det som kallas för självskadebeteende (varvid den smärta som då framkallas/uppkommer har ångestlindrande effekt).

    Riktigt extrema fall av BIID leder till att den drabbade vill amputera delar av sin kropp, vanligen delar av en arm (kanske en hand) eller ett ben (kanske ena foten). Först när en sådan person har fått sin önskan uppfylld, får hen ro i sin ”själ” och blir nöjd, åtminstone temporärt. (Ofta är det som med fobier. Lyckas man bli kvitt en speciell fobi, är det vanligt att en annan fobi fyller det ”vakuum” som den gamla nu försvunna fobin lämnat efter sig. Jfr med knarkaren som slutar med narkotikan men kanske i stället börjar söka tröst i alkoholflaskans vätskeinnehåll

    Här är en bra bok som finns att läsa som en Google Book: https://books.google.se/books?hl=en&lr=&id=BwQT9fdZNdgC&oi=fnd&pg=PA4&dq=amputation+body+modification&ots=9Euu3f5wAj&sig=6V8zBEpKgV0FYXvsaYKpyISJ3kA&redir_esc=y#v=onepage&q=amputation%20body%20modification&f=false . Den handlar om olika sorters (själv)stympningar. Det kanske allra mest bisarra fallet handlar om en man som skar av sig sin egen manslem, stekte den som ett slags varmkorv och åt sedan upp den. Innan han slutligen förblödde och dog. Man kan lätt bli äcklad för mindre än så.

    För att sammanfatta: Upplevelser av att något inomkroppsligt – ofta kallat för själ – på egen hand gör utomkroppsliga utflykter kan/bör/ska ses mot denna bakgrund som jag just har skisserat. UKU – eller på engelska OBE – är blott EN variant av flera möjliga på den dissociativa upplevelseskalan. Och dissociativa upplevelser är något som vi alla kan ha – och som vi faktiskt också har – lite till mans och kvinns.

    Så när du skriver (citat: ”Jag har aldrig haft en utanför kroppen upplevelse. jag sa bara min personliga känsla. jag känner mig inte som min kropp. Kroppen känns som en sak för sig.”) är detta i mina ögon ett klockrent (ett av dina egna favoritadjektiv, Magic) exempel på dissociativ upplevelse.

    OBS! Detta betyder ingalunda att du är sjuk eller psykiskt störd på något vis. I alla fall inte mer än vem som helst av oss (andra) människor. Men eftersom generna -tillsammans med olika miljöfaktorer; jfr termen epigenetik – har givit oss olika personlighetsmixar, är det ju inte konstiga att de dissociativa upplevelserna/fantasierna varierar lite från individ till individ. Man kan följaktligen i viss – ja kanske rent av i hög – grad styra och påverka vilka uttrycksformer hemmahörande i det dissociativa symtomkomplexet/dissociationsspektrumet som man själv kommer att föredra och/eller välja att manifestera.

    Med andra ord: Alla blir ju inte självamputerare. Alla blir inte remote viewers (”själsliga” globetrotters). Alla tatuerar eller piercar sig inte.

    Men ALLA väljer – frivilligt eller av mer eller mindre tvång – någon variant av alla de uttrycksformer som hör hemma i det dissociativa symtomkomplexet.

    Detta är något vi får leva med vare sig vi vill eller inte. Det ingår så att säga i vår mänskliga natur. Precis som evolutionen har format oss till att attraheras av förklaringar som bär det övernaturligas prägel. Läs gärna mer som sådant här magiskt & religiöst tänkande (magical & religious thinking) här: https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_thinking .

    • Åh, tack för en väldigt intressant kommentar!

      Kaos teori är intressant. Som jag har förstått det handlar kaosteori om att väldigt små förändringar kan få konsekvenser på ett större system som är omöjliga att förutse. Men när man studerar dessa förändrignar i efterskott (som en fjärils effekt på vädret) så kan man förstå varför en viss händelse hade den effekt den hade. Kaosteori handlar (Än en gång efter min förståelse) inte om att partiklar löper amok på ett kaosartat sätt som inte går att förklara.

      Du säger att enligt kaos teorin så kan materia plötsligt börja löpa amok och i princip bete sig hur som helst. De kan göra att ett fast, stelt föremål av egen kraft böjer sig själv tills det spricker med ett pang och splittras åt alla håll.
      Jag är osäker på att inre sprickor, spänningar och defekter kan ha den effekten. Det krävs i sånt fall att partiklarna dras ner av en yttre kraft. (Glöm inte att tumstocken inte bara gick sönder. Den bändes sönder! Den drogs neråt av sig själv.)

      Här är en artikel som beskriver varför man inte kan försöka bevisa telekanisis genom fysik. Såna förklaringar har inga riktiga vetneskapliga belägg. Det finns inget inom fysiken som kan ge en förklaring till att en sked skulle kunna böjas av egen kraft. Samma sak gäller linjalen.: http://blogs.discovermagazine.com/cosmicvariance/2008/02/18/telekinesis-and-quantum-field-theory/#.VhJSNM7vOWR

      En tumstock är ett fast föremål. Vi vet vad det innehåller för olika komponenter och hur de beter sig.
      Att den spontant skulle kunna benda sönder sig själv går ( i alla fall inte i nuläget att förklara med hjälp av fysiken). Men det betyder ju inte att det inte kan ges en naturlig förklaring någongång. Men i nuläget är vi inte där.

      Jag säger inte att det var ett spöke men… Ja, jag tror faktiskt mysteriet finns kvar. Men jag har en vän som är fysiker. Ska faktiskt ta och fråga henne 🙂

      Det du egentligen säger i den sista halvan av kommentaren är att kemi i kroppen påverkar väldigt mycket hur vi uppfattar verkligheten.
      Det håller jag verkligen med om. Något i min hjärna gör att jag känner mig som en själ medan något i din hjärna gör att du inte känner dig som en själ.
      Därför går det heller inte att argumentera om. Alla uppfattar verkligheten olika och just därför är det omöjligt att säga vilken hjärna som går att lita på.
      Men det är ju också det som gör livet så spännande och mångbottnat. 🙂

  4. Bra inlägg och vad söt du var som liten 🙂

  5. Superbra inlägg! Tycker sådant här är mycket intressant och så spännande. Lite läskigt också. ^_^

  6. @Miss Magic Girl: Eftersom din tumstocksupplevelse i Boston väl måste betecknas som din allra största konstighetsupplevelse, i alla fall enligt dig själv (om jag har förstått saken rätt), skulle jag vilja gå till botten med just den episoden.

    För att komma fram till korrekt förklaring krävs ytterligare fakta; såsom:

    1) Var tumstocken av trä- eller plastmaterial?

    Vidare: 2.a) När det yttre ”bladet” på tumstocken böjde sig, vek sig då tumstocken så att den här böjningen kan ha haft något att göra med tumstockens egen ihopfällnings- eller vikled ( = den pivåliknande led som förbinder två tumstocksblad med varandra och som används när en vanlig människa – som du eller jag – ska till att fälla/vika ihop en utfälld tumstock)?

    2.b) Eller skedde böjningen av bladet på ett till synes onaturligt (läs: omöjligt) vis, dvs utan att själva vikleden var inblandad?

    2.c) Böjde sig bladet uppåt, mot taket, alltså i strid mot tyngdkraften, som ju prognostiserar att föremål ska böjas/vikas nedåt, in mot jordens inre kärna/centrum?

    2.d) Eller böjde sig tumstocksbladet nedåt, alltså i enlighet med vad man kan förvänta sig av gravitationskraften?

    Det är viktigt att reda ut dessa saker, ifall man vill närma sig en naturlig förklaring till det som du var med om den där dagen i Boston.

    Bara som ett klargörande exempel:

    OM böjningsrörelsen skedde med vridleden/vikleden ( = ”pivån” mellan två tumstocksblad) involverad, är detta förstås mindre konstigt än om tumstockbladet böjdes utan att själva vikleden var inblandad i det hela.

    I exempel 2.a kan man säga att ett I förvandlas till ett L. I exempel 2.b sker böjningen annorlunda, nämligen på så vis, att om denna hade kunnat fortsätta utan att tumstocksbladet ginge sönder, så skulle bladet till slut ha kommit att bilda en halvcirkel eller halvmåne. alltså mer likt ett parentestecken, (, eller bokstaven C.

    Det är rätt uppenbart att böjningsvariant 2.b är mer svårförklarlig än varian 2.a (men ingalunda oförklarlig).

    LIkaså är, förstås, variant 2.c mer svårförklarlig än variant 2.d ((men för den skull ingalunda oförklarlig).

    Allra mest svårförklarlig blir naturligtvis, utifrån ovanstående beskrivning, ett scenario i vilket varianterna 2.b och 2.c uppträder samtidigt.

    Men inte ens då blir det osannolikt, att inre spänningar i materialet.(och dessa spänningars inneboende beteenden och konsekvenser) kan utgöra en helt naturlig ( = icke-övernaturlig eller icke-paranormal) förklaring.

    Det är därför jag också här ovan frågar dig, Magic, om vi talar om en tumstock av trä eller annat material, typ plast/glasfiber.

    Alltnog, de flesta tumstockar som säljs i dag är gjorda av trä. Och då utgår jag ifrån, att även din tumstock var av trä.

    Trätumstockar tillverkas, åtminstone här i Sverige, nästan uteslutande av träfibermaterial från glasbjörk (Betula pubescens). För detaljer, se denna länk: http://www.tracentrum.se/sv/fakta-och-publikationer/traslagsinformation/bjork/glasbjork/ . Om amerikanska tumstockar görs av annat trämaterial, indikerar det, att kvaliteten på de amerikanska tumstockarna antagligen är sämre än de svenska. Men låt oss för enkelhetens skull antaga, tills motsatsen är bevisad av dig, att även amerikanska tumstickar görs av glasbjörk.

    För din – och andra intresserades – bekvämlighet klistrar jag nu i det följande in diverse fakta om vad som gäller för glasbjörkträets hållfasthet. Under denna inklistrade faktainformation fortsätter jag så min kommentar.

    FAKTA OM GLASBJÖRK SOM ANVÄNDS TILL TUMSTOCKAR:

    Björk – Glasbjörk (Betula pubescens)

    Efter den rubriken följer så en allmän faktaöversikt, men den hoppar jag över, så jag går i denna inkopiering i stället direkt till det avsnitt som heter Tekniska data.

    Nota bene! Jag har valt att versalisera vissa meningar och/eller fakta ( = skrivit dem med stora bokstäver), vilka jag anser är viktiga att ha i åtanke och känna till, när man, vilket nu är fallet, diskuterar vad som är en tumstocks svaga sidor/punkter.

    Kolla alltså lite extra under underrubriker som DENSITET, KRYMPNING, TORKNING och YTBEHANDLING. Och läs allt som står under underrubrikerna BEARBETNING, ÖVRIG BEARBETNING samt DAGENS ANVÄNDNINGSOMRÅDEN.

    Tekniska data

    DENSITET

    580-620 kg/m3 vid 0% fuktkvot (u) 630-720 kg/m3 vid 15% fuktkvot (u)

    KRYMPNING

    Krymper från rått till 0% fuktkvot 5.3% radiellt och 7.8% tangentiellt

    Tryckhållfasthet

    54-60 MPa parallellt med fiberriktningen vid 12% fuktkvot

    Draghållfasthet

    137 MPa parallellt med fiberriktningen vid 12% fuktkvot 7 MPa vinkelrätt mot fiberriktningen vid 12% fuktkvot

    Böjhållfasthet

    107-123 MPa vid 12% fuktkvot

    Elasticitetsmodul

    13000-15000 MPa parallellt med fiberriktningen vid 12% fuktkvot

    Skjuvmodul

    12 MPa vid 12% fuktkvot

    Slaghållfasthet

    100 kJ/m2 vid 12% fuktkvot

    Hårdhet

    – Janka: 460 på ändytan och 420 på längsytan vid 12% fuktkvot – Brinell: 2.2-2.7 på längsytan vid 12% fuktkvot

    Fibermättnadsområde

    28.9%

    Råfuktkvot

    95% i kärnveden, 92% i splintveden

    Termisk utvidgning

    1.98 x10-6m/°C parallellt, – (26.3 x10-6m/°C radiellt

    Beständighet:

    Är inte beständigt mot röta – klass 5 enligt CEN-normen. Även impregnerad björk har dålig beständighet i fuktig miljö (Saarman 92). Ej beständigt mot insekter

    BEARBETNING

    Virket är ganska elastiskt och går lätt att svarva och profilera. Glasbjörken är normalt lättare att bearbeta än vårtbjörken. Om virket är rätfibrigt går det lätt att böja men JU MER KVIST OCH JU MER OREGELBUNDEN FIBERSTRUKTUR, DESTO MINDRE LÄMPLIGT FÖR BÖJNING. Sliter verktyg måttligt. För att hindra urslag av material kring zoner med OREGELBUNDET FIBERFÖRLOPP rekommenderas en skärvinkel på 15 grader vid hyvling.

    ÖVRIG BEARBETNING:

    Virket går lätt att böja. Det är även lätt att spika i men FÖRBORRNING REKOMMENDERAS FÖR ATT UNDVIKA SPRICKBILDNING. [Dvs själva tillverkningsmetoden är av betydelse.]

    TORKNING

    Relativt lättorkad men med TENDENS TILL DEFORMATION.

    Limning

    Går bra att limma med alla förekommande limtyper.

    YTBEHANDLING

    Går lätt att måla, lacka, betsa och polera och impregnera (impregnering enl. Saarman). Snabb lacktorkning kan ske vid hög temperatur utan risk för blåsbildning.

    Miljöegenskaper hos virket

    Inga speciella hälsorisker. I sällsynta fall kan björk förorsaka kontaktallergi.

    Användning:

    Traditionell (historisk)
    Till skiktlimmade konstruktioner inom möbelindustrin. Är normalt lättare att bearbeta än vårtbjörken och har därför i första hand använts till svarveri- och snideriarbeten inom möbelhantverket.

    DAGENS ANVÄNDNINGSOMRÅDEN

    Massivträ och fanér används idag till ljusa möbler, inredningar och innerdörrar. NÄSTAN UTESLUTANDE ENDA ANVÄNDA TRÄSLAGET VID TILLVERKNING AV TUMSTOCKAR.

    Referenser

    (Kopieras ej in här i denna kommentar)

    NU FORTSÄTTER JAG MIN KOMMENTAR:

    Till saken hör också att en tumstock normalt är nitad, dvs dess tumstocksblad har metallbeslag runt om sina kanter. Den åtgärden ökar självklart risken för ytterligare spänningar i trämaterialet ( = ökad risk för sprickbildning). Detta konstaterande får bli nr 1 på min lista över omständigheter som ökar sprickbildningsrisken. Den listan fortsätter med ytterligare fyra punkter några stycken längre ned.

    Inte nog med det: Risken för sprickbildning är redan från början förhöjd, vilket man kan utläsa av faktauppgifterna här ovanför. Uppgifterna under framför allt DENSITET, KRYMPNING, TORKNING och YTBEHANDLING indikerar, att en tumstockar faktiskt är ett ”högriskobjekt” i den bemärkelsen, att de har lätt för att gå sönder (nästan) av sig själva.

    Genom att tumstocken som regel också är lackad, ökar spänningsproblematiken ytterligare. Lacket kan (nästan) liknas vid en glasflaska.

    För en glasflaska gäller följande: Om en sådan flaska fylls med vatten och sedan olaceras i frysen, kommer vattnet inuti flaskan att omvandlas/frysa till is. I samband med det ökar innehållets volym. Om glasflaskan då från början var proppfull med vatten och korken hårt åtskruvad, kan dess glas inte stå emot det förhöjda inre tryck som den ökade volýmen inuti flaskan för med sig. Om nu korken håller för trycket, kommer resultatet att bli, att det blir flaskans glas som spricker sönder.

    För tumstockar gäller följande: Ju högre densitet (se det inkopierade faktabladet ovan) hos tumstocken, desto högre risk för (mikroskopisk) sprickbildning.i dess träfibermaterial.

    Vidare: Ju högre krympningstal hos tumstocksträet (se faktabladet här ovan), desto högre risk för spänningar i träet, i synnerhet i kombination med att ett mindre lämpligt ytbehandlingslack har kommit till användning.

    Dessutom: Ju mer forcerad torkningsprocess trämaterialet har utsatts för efter att björken sågades ned och blev till trävirke, desto högre risk för sprickbildning i träet.

    Samt: Ju sämre ytbehandlingslack som har använts,, desto högre risk för sprickbildning.

    SAMMANFATTNING: Jag har nu listat fem olika omständigheter, vilka alla indikerar samma sak, och drar åt samma håll, nämligen att hög risk för sprickbildning föreligger. Då har jag ändå inte sagt ett ord om yttre omständigheter som luftfuktighet och dylikt.

    ALLTSÅ: En rimlig slutsats är, även om scenario 2.b och 2 c uppträder samtidigt (se inledningen till denna kommentar), att sprickbildning torde ligger bakom den observerade ”brytas sönder och förvandlas till småstickor”-processen.

    Här är ett annat exempel, hämtat från ortopedin. Numera kan patienter med värk (till följd av artros) i knäleder och höftleder få sina naturliga leder utbytta mot så kallade ledproteser (av metall). Dessa proteser hamras in i benmärgen på lårbenet och fixeras sedan med ett slags fixationscement (”lim”) så att de inte ska lossna.

    En ihamrad och cementfixerad metallprotes ökar ofrånkomligen spänningen i lårbenets längdriktning. Det finns flera fall beskrivna i den medicinska litteraturen om hur, en tid efter protesimplantatets isättande, en spontanfraktur av lårbenet uppkommer alldeles i närheten av det ställe där protesens ”spets”/ände slutar och den naturliga benmärgen tar vid.

    Om en patient har bytt ut både knäleden och höftleden på samma kroppshalva ( = i samma ben), ökar risken för spontanfraktur mångdubbelt (därmed inte sagt är den är så värst hög, men den är förvisso inte försumbar heller).

    Förklaringen är att nu utsätts lårbenet för spänningar både ovanifrån (av höftledsprotesen) och underifrån (av knäledsprotesen). Och OM spänningarna av olika skäl blir alltför höga, då uppkommer en spontanfraktur av lårbenet. Och denna fraktur är oftast inte slät och fin (som om man sågat sig igenom lårbenet) utan den är vanligen en så kallad splitterfraktur.

    Jag ser påfallande många likheter mellan vad som hände med din tumstock i Boston, Magic, och det som vissa ”otursdrabbade” patienter med inopererade höft- och knäproteser kan råka ut för. Om nu sådana patienter inte skyller sin otur på något övernaturligt (som att en demon vill dem illa eller att Gud vill ge dem en läxa), varför ska då du skylle din ”otur” med tumstocken i Boston på spöken, som var emot den ombyggnad av huset, som din mamma och du förberedde?

    Precis som det spelar en viss roll av vilken läkare man blir opererad av i en operationssal (det finns alltså bättre/skickligare och sämre/oskickliga operationsläkare) så spelar det också viss roll vem som har tillverkat den tumstock man har köpt. Det finns tumstockstillverkare som håller hög(re) kvalitet, och sådana som håller sämre kvalitet på sina podukter.

    Så en helt annan sak, Magic. Du länkar i din egen kommentar (här ovan) till en bloggartikel skriven av Sean Carroll, samma fysikprofessor som jag refererade till i min förra kommentar.

    Jag förstår dock inte vart du vill komma med den länken. Dess innehåll är ju helt i linje med vad jag själv skrev i förra kommentaren.

    Fysikprofessorn Carrolls budskap kan, lite förenklat, sammanfattas så här:

    1) Dagens vetenskap kan inte förklara alla konstigheter som inträffar.

    2) Det vore ock spännande, om något någon gång inträffade, som VERKLIGEN strider mot det nuvarande regelverket hos dagens vetenskap, ty därigenom kan ju vetenskapen komma att lyftas till en ännu högre och ännu mer tillförlitlig nivå, eftersom man då tvingas revidera det nuvarande (i så fall uppenbarligen inkompletta) regelverket, komplettera de redan kartlagda naturlagarna etc.

    3) Även om dagens vetenskap inte kan bevisa att något är sant och/eller förhåller sig på ett visst sätt, så kan, oftast, dagens vetenskap, näst intill hundraprocentigt, visa, att en framlagd alternativ hypotes/teori inte kan vara sann (trovärdig), enär den – om den vore sann/trovärdig – i så fall måste strida mot sådana delar av vetenskapens regelverk som det i nuläget inte råder någon oenighet om. Dvs om den nya, alternativa förklaringsypotesen skulle visa sig vara sann, måste stora delar av nuvarande regelverk inom fysik, kemi och biologi (medicin, neurovetenskap och dylikt) skrotas och (nästan) allt göras om från början.

    Eller, lite förenklat: Då borde dagens GPS-positioneringssystem inte heller stämma utan vara i behov av omgörning, eftersom även det systemet rimligen måste drabbas av störningar av den nya kraft eller energiform, som ingen hittills tagit hänsyn till i sina ekvationer. Och att då GPS har kunnat fungera hittills är en riktigt stor gåta, ja det är rent av obegripligt hur GPS har visat sig kunna fungera, trots att det grundas på ett system som bygger på felaktiga premisser.

    4) Icke desto mindre – eller snarare trots det – säger professor Carroll, i en anda av generositet, inte ett direkt nej till att paranormal/parapsykologisk forskning bör/kan bedrivas. Ja, han stöder de facto sådan forskning. Hur kan det komma sig? Se pkt 5 som nu följer.

    5) Svaret på den just ställda frågan i pkt 4 ovan framgår måhända inte helt glasklart av det som professor Carroll skriver i den bloggartikel du har länkat till, Magic, men om man läser mellan raderna i artikeln SAMT läser vad han har skrivit på sin egen blogg, eller i den artikel jag åberopade och hänvisade till i mitt förra kommentarsinlägg, så står det klart, att professor Carroll menar, att en för närvarande accepterad konsensusteori med anspråk på att vara vetenskaplig inte bara mår bra av att, utan rent av måste, utmanas och ifrågasättas då och då, i synnerhet om eller när nya omständigheter dyker upp, något som tenderar att vara fallet från och till.

    Ett bra exempel härpå, dock inte nämnt av professor Carroll, är den sortens experiment, som utfördes för några år sedan av en annan professor, Daryl Bem, och som tycks peka hän mot att framtiden mot alla odds kan påverka nutiden (= att tid-pilen kan reverseras och gå baklänges, dvs ett krossad fönsterruta ska då, om man bara vet ”knepet”, kunna göras hel igen, dvs som den var innan den träffades av en sten eller snöboll.

    Tyvärr har Daryl Bems uppseendeväckande resultat inte kunnat upprepas av andra forskare, fastän dessa har anvönt sig av samma experimentella design/protokoll. Något som förstås indikerar att här i stället föreligger någon form av mätfel till följd av statistiska tillkortakommanden och insufficienser.

    Hur som helst, OM nu detta som Daryl Bem kom fram till verkligen vore sant (i vetenskapligt objektiv bemärkelse), skulle det innebära, att vi vare sig vi vill det eller inte rimligen måste leva i en helt igenom deterministisk värld, dvs att allt som händer oss och/eller sker i våra liv är förutbestämt redan från början. Förmodligen ingår vi då alla, allt levande, i en sorts ”skapelseplan” som rimligen måste ha iscensatts och implementerats av ett högre väsen (ofta kallat Gud) med mer eller mindre omnipotenta och omniscienta egenskaper/förmågor/talanger.

    Med andra ord: Då skulle livet se ut som det står i Psaltaren 139:16 i Gamla Testamentet: Dina ögon såg mig
 [o Herre Gud] när jag bara var ett foster [i min moders livmoder].
 Alla mina dagar blev skrivna 
i din bok,
 formade innan någon av dem
 hade kommit.


    Jag hoppas att du håller med mig, Magic, att OM nu detta vore sant, då måste den som funderat ut och åstadkommit/implementerat denna ”skapelseplan” vara en sällsynt elak jävel (om uttrycket tillåts). Vilket hån mot oss människor och allt annat levande är i så fall inte detta? Falskhet i kubik! Vi kan i så fall liknas vid sådana dockor som kan vridas upp md en nyckel bak i ryggen. varpå vi kan sprattla lite med armar och ben, tills urverket behöver en omstart igen, med en nya nyckelvridningar. Milde Moses, så trist! Hur kan någon stå ut med att leva på det viset? Borde inte självmordsfrekvensen öka kraftigt, i takt med att allt fler kommer till insikt om denna deterministiska sanning och skådar denna livsbluff med sina egna ögon och omfattar den med sin egen hjärna?

    Därmed blir det lätt att, till sist i denna långa kommentar, publicera några tankar om själen, någonting som du sorgligt nog verkar vilja tro existerar, Magic.

    Säg mig, när anser du att denna själ gör sin entré i människans kropp? Och var i kroppen finns den?

    Vilka svar har du på de två frågorna, Magic?

    Bibeln tillhandahåller ett svar på frågan VAR. Själen finns i vårt blod, kan vi läsa i dess Gamla Testamente. (Jfr Jehovas vittnen och deras ovilja att acceptera blodtransfusioner. Att få i sig någpn annans blod, huga, det blir ju en själslig blandning av oönskat slag, förmodligen ledande till att när vi uppstår till nytt liv efter döden, så kommer vi att inom oss hysa även en annan människas själ. Som man sedan tvingas leva tillsammans med i en evighet.

    Alltnog, i 1Mos 9:4-5 kan vi läsa: 4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, 5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv.

    Andra struntar – till skillnad frpn Jehovas vittnen – i denna bibliska förklaring och menar att själen dyker upp i samband med befruktningen, dvs när det kvinnliga ägget smälter samman med en manlig sädescell, alltså vid en tidpunkt då inga specialiserade celler finns utan allt är omnipotenta stamceller (vilka kan omvandlas till valfri typ av kroppsceller, inklusive blodceller/blodkroppar).

    Åter andra menar, att själen dyker upp någon gång under de nio fostermånaderna inuti livmodern, dock ytterst sällan preciserat exakt när. (OM tidpunkten mot förmodan preciseras, brukar den förläggas till runt fostervecka 20-25, då alltså besjälning (på engelska: ensoulment) äger rum.

    Inte helt ovanligt är att förlägga själens inträde till barnet i samband med själva födseln, ett synsätt som kan underlätta acceptansen av en av astrologins och horoskopställandet grundpelare, eftersom det enligt den sortens (irr)läror är födelseögonblicket – inte konceptionstidpunkten – som avgör hur vi kommer att påverkas av stjärnhimlen framöver i våra liv.

    Oavsett vilken tidpunkt man väljer för besjälningen (ensoulment), så blir det dock massor av problem, och självmotsägelserna kommer att stå som spön i baclen.

    Bara som ett exempel: OM vi antar att själen dyker upp först när barnet är nyfött, jaha, då måste väl slutsatsen rimligen bli, att aborter är en icke-fråga, eftersom inga födda foster i så fall kan äga någon själ. Utan alla foster är själlösa som stenar och metaller.

    Om vi i stället antar, att själen dyker upp i konceptionsögonblicket, tja, hur ska man då förklara vad som händer när ett embryo under de två första veckorna har förmåga att dela på sig och blir till två, tre, fyra eller fler ”separata” embryon. Då måste ju slutsatsen rimligen bli, att dessa embryon måste dela på samma själ, eller hur?

    Men innebär då inte det, att alla fyrlingar kan ha blott en fjärdedels själ? Och trillingar en tredjedels själ? Och så vidare. Hur kan de embryon, när de i ett senare skede blir foster och ännu senare ”riktiga” barn och, ännu senare, vuxna individer klara sig med blott en fjärdedels eller tredjedels själ? Borde de inte bli gravt förståndshandikappade då? med tanke på att de kanske tvingas klara sig med kanske blott 25 procent av den ursprungliga (original)själen? Och borde inte alla delarna av den (ursprungligen) gemensamma själen lämna jordelivet, alltså avlida, samtidigt?

    Hur ser det ut i ett afterlife om där vimlar av inte bara hela själar utan även halva, tredjedels och fjärdedels etc själar? Kanske Gud tillsammans med sina änglar tillbringar dagarna med att pussla ihop icke-kompletta själar, så att de kan återanvändas/recyclas, något som ju de reinkarnationstroende hävdar sker.

    OM vi i stället antar, att själen dyker upp i fostret runt graviditetsvecka 20-25, HUR tar sig denna själ i så fall dit in till fostret inuti livmodern? Kommer den in via näsan eller munnen hos mamman? Eller via ändtarmen? Eller via vagina? Kanske är det som inom islam, att man tror att själen levereras med en speciell ängel, som på något vis kryper in i vagina för att leverera själen och sätta den på plats i fostret? Alltså: Hur trovärdigt är det? Vad tror du, Magic?

    OM man – som jag just har gjort – väljer att bryta ned, i detta fall det religiösa begreppet själ, på detta vis, inser man lätt, hoppas jag, hur full av ren bullskit hela idén – tankesörjan – om en själ är. Det ligger mycket närmare till hands att postulera, att det troligtvis måste handla om önsketänkande (wishful thinking), som i sin tur saknar all verklighetsförankring,

    Tror man inte på en själ, slipper man också att trassla in sig i reinkarnationsproblematiken. Vilket rimligen måste kännas skönt. Vem vill frivilligt trassla till tillvaron för sig och andra? (Jo, uppenbarligen finns det de som vill göra det, tyvärr, och lansera sina egna hypoteser om livet, livets mening, afterlife, spöken, reinkarnation – you name it.

    Den som tycker om att hantera trassliga trosparadigm måste kunna ta ställning till – och helst förklara – sådant som diskuteras på forum för själstroende. Exempelvis det som Jenny Cockell skriver om i sin bok Past Lives , Future Lives.

    Hon torgför där en klart deterministisk syn på våra liv, helt i klass med vad som står att läsa i Psaltaren 139:16 (se ovan). I Wikipedia-artikeln om Jenny Cockell kan vi läsa bland annat: Cockell is also the author of Past Lives, Future Lives, in which she discussed her visions of what she believes will be her future lives, among these a girl, Nadja in Nepal around 2050. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Jenny_Cockell .

    Om man nu menar att hon är ett pucko – tanken ligger onekligen nära till hands att tänka så – och därför har fel om hur reinkarnation fungerar, varför då inte vända på steken, bara som ett tankeexperiment, och hävda, att det nog är Jenny Cockell som har rätt och att det då, följaktligen, måste vara alla andra, med sina (lika obevisade) åsikter om reinkarnationens när-var-hur-varför, som har fel? Inte kan det väl vara så, att true believers röstar om vad som är sant respektive falskt/osant? Varför skulle den ena personens intuitiva ”gut feeling” om hur aker och ting ligger till vara mer värda än någon annans?

    Detta är något som städse förvånar mig, Magic, och det gäller sannerligen inte enbart dig.

    Men ni som så gärna vill tro påJag avslutar därför med en fråga riktad till ALLA troende (true believers = som tror på något bara för att det ”KÄNNS” som om det vore rätt): Detta med utomjordingar, själen, spöken, afterlife, himmel och helvete – tycker ni aldrig att det är konstigt, att de enda bevis som kan presenteras och visas upp för en skeptisk allmänhet är 1) suddiga & luddiga foton (som kan tolkas lite hur man vill) samt 2) personliga upplevelser och känslor (= så kallade subjektiva sanningar, alltså inga objektiva dito)?

    Det finns en tv-serie som heter Det okända. Jag vet inte hur många säsonger/år den programserien har gått på tv. Programidén går ut på att man besöker familjer, hos vilka det påstås spöka. Men som genom ett trollslag upphör alla sängflyttningar, slående i skåpsdörrar, galopperande hästar uppe på loftet eller yttertaket osv – så fort tv-teamet anländer till huset och har burit in sin dokumentationsutrustning. Är det inte konstigt, så säg?

    Men hoppet verkar var det sista som överger de troende (och tv-teamet). År efter år fortsätter man att försöka få fram bevis som fastnar på bild och/eller ljudinspelningsutrustning. Fastän inget händer? För mig är detta som om en person skulle få för sig att fria till sitt hjärtas låga en gång i månaden men som trots sin ihärdighet får nej varenda gång som svar på sin fråga (om vi ska gifta oss). Är det rimligt att den personen fortsätter att fria till SAMMA person, om han fått nej i tio års tid (= 12 månader om året i 10 år = 120 gånger)? Borde han inte ge upp någon gång?

    I mina ögon är detta lika stolligt som att man går till banken och växlar till sig ett par rör med enkronor för en hundralapp. Sedan går man hem och kontrollerar om enkronorna är äkta. Efter att ha kontrollerat 95 av de 100 enkronorna gör man en paus.

    Och då passar jag på att hoppa in i detta utmålade scenario för att ställa frågan: Hur är det, har du lyckats hitta någon falsk enkrona? Svaret blir, förstås: Nej. Varvid jag då ställer jag denna följdfråga: Med tanke på att du lägger ned tid på att undersöka de där enkronorna som du har växlat till dig, hur är det, tror du att det bland de fem återstående enkronorna finns minst en falsk enkrona?

    Har man då med true believers att göra, är det rimligt att förvänta sig följande svar: Jo, antagligen finns det en falsk enkrona bland de fem enkronor som återstår att räkna.

    Alltså: Varför skulle det göra det? Bara för att de 95 kontrollerade enkronorna visat sig vara äkta rätt igenom, talar väl inte det för att någon av de återstående fem enkronorna måste vara falsk? Vad är det för sorts logik? Som av allt att döma bygger enbart på en känsla man har (att något bara måste förhålla sig på ett visst sätt).

    Håll med om att det låter bisarrt med ett sådant svar. Ändå är den sortens svar inte på något vis unika. Hur kan det komma sig?

    Bland annat är det just så som alla ufo- och alienentusiaster brukar resonera. De går numera, inte sällan, med på UFO-Sveriges påstående om att ca 95 procent av alla ”viktiga” ufo-händelser i dagsläget har kunnat kontrolleras och i samband därmed erhålla sina naturliga förklaringar (= icke någon förekomst av aliens som förklaring till det unersökta fenomenet).

    LIkafullt tror – nej, hoppas – de här ufo-entusiasterna att det bland de återstående oförklarade fallen (= ca 5 procent av totalen) trots allt ska finnas bevis på att utomjordingar är i farten.

    Säg mig, är det inte rimligare, och därmed vettigare/klokare, att resonera så här: Om nu samtliga undersökta fall, ca 95 procent av totalen, kunnat ges en naturlig (= icke-extraterrestriell) förklaring, varför i all världen ska då plötsligt ett fall med utomjordisk förklaring dyka upp bland de återstående fem procenten av totalen? Alltså: Varför ska man spela – och kanske satsa en förmögenhet – på att en travhäst, som aldrig någonsin vunnit ett lopp den ställt upp i, med ens ska bli en vinnare? Eller, för den som spelar på lotto: Om nr 17 inte har dragits på, säg, fem veckor, varför skulle just bollen med nr 17 på sig plötsligt under vecka 6 befinna sig i kanonform och se till – på något hittills okänt vis – att hamna på lottoraden?

    Likväl finns det vuxna människor som resonerar på detta bisarra vis som jag har beskrivit i stycket ovanför.

    Visst är det kul att spekulera. Även jag tycker om det. Men tro på att det övernaturliga måste finnas på riktigt – nej, det är i mina ögon inget annat än rent önsketänkande. I princip likvärdigt med att tro på jultomten.

    Eller vad anser du, Magic? Eller alla andra som tror på spöken, utomjordingar, själar, himmel, helvete, afterlife osv?

    Jag vill gärna veta hur ni resonerar.

    • Hej!

      Det där var en väldigt lång kommentar! 😮
      Jag får se om jag har tid och ork att ta mig igenom den här nån dag.
      Allt jag kan säga är att om du själv sett vad som hände i Boston så hade även du blivit förundrad.
      Även om en tumstock har sprickor så bänder den inte sig själv rakt ner (det var tre leder utfällda. Det var mitteleden som böjdes. På mitten) tills den praktiskt taget exploderar.
      Min vän som är fysiker säger att den typen av fenomen inte har något med kaosteorin att göra. Däremot säger hon att det kan ha berott på hur trä vidgas eller krymper i och med värme. Men jag känner att det som hände var lite för kraftfullt. Den bröts liksom av med våld. Men kanske har hon rätt. 🙂 Jag vet inte. Detta är inte min starkaste övernaturliga upplevelse. Men det är en av dem. 🙂
      Jag har aldrig sagt att detta bevisar spöken. Men det är ett mysterium lika fullt.

      Låt oss lämna det vid det. Annars blir detta en evighetskoversation 🙂

  7. @Miss Magic Girl:

    Varför tror du att detta som jag har försökt ta upp till diskussion med dig (i två extremt långa kommentarer) skulle komma att utvecklas till en evighetskonversation?

    Faktum är att nu har jag inte mycket mer att tillföra ämnet.

    Så i fortsättningen skulle jag i huvudsak ha ägnat mig åt att kommentera de förklaringar och/eller fakta som du valt att lägga fram på ”diskussionsbordet”.

    Lägger du nu inte fram några nya faktauppgifter och väljer du dessutom, som nu, att inte ens bemöda dig om att (ingående) försöka besvara knappt en enda av de många frågor jag ställer till dig i mina långa kommentarer, misstänker jag, inte utan fog, att du INTE är ett jota intresserad av att gå till botten med dina egna såsom övernaturliga klassade upplevelser.

    Jag tror, att du helt enkelt vill behålla din tro om och syn på dem, dvs att du – enligt egen mening – nog har varit med om övernaturliga upplevelser.

    Anledningen till varför jag tror så här är, att det finns formuleringar i dina båda kommentarssvar som indikerar att du antingen inte har läst igenom mina långa kommentarer noggrant, så att du kunnat ta till dig informationen, innan du kommenterat dem.

    Eller möjligen att du inte har kunnat/velat/orkat ta till dig mitt budskap och de frågor jag har ställt till dig i mina båda föregående kommentarer.

    Exempelvis låter det på dig som att jag har kaosteorin sm huvudorsak till tumstocksfenomenet. Så är alls inte fallet. Jag har, precis som din fysikervän, varit inne på att mikroskopiska sprickbildningar (till följd av inre spänningar i tumstocksmaterialet) är den mest sannolika förklaringen, dvs den rimligaste utlösande orsaken.

    Hur sådana sprickor utvecklas, sedan de en gång har börjat att förändra sig (”röra på sig”) – det är den sortens förändringar (i de här sprickorna) som jag menar bäst kan förklaras med att man tillämpar kaosteorins principer om att en liten input kan erhålla en stor och hart när överskådlig output.

    Hur du kunnat få för dig att jag ansett kaosteorin i sig vara fenomenets orsak (= utlösande faktor) är obegripligt – ifall du nu verkligen läst min första långa kommentar noggrant och ordentligt.

    Samma sak – det här med sprickbildningen som en funktion av träets inre spänningar (och tänkbara anledningar till dem) återkommer jag lite mer utförligt till i min kommentar nr 2 ovan. Fast här är du faktiskt, vilket hedrar dig, ärlig nog att tillstå, att du faktiskt inte har läst igenom det som jag har skrivit utan att välja att i stället så att säga skjuta (läs: kommentera) från höften utan att sikta väl.

    Nåväl, är du inte intresserad av att läsa vad jag har skrivit, kanske för att det ter sig i mastigaste laget för dig, så accepterar jag givetvis det.

    Dock finns det ju lösningar att ta till, för den som vill, så att man slipper storkna över ”the wall of text”.

    En sådan lösning skulle kunna vara, att man väljer att inte läsa och kommentera alltihop vid ett enda tillfälle utan tar sig an den långa kommentaren pö om pö, med svar i flera olika kommentarer.

    Men uppenbarligen passar en sådan lösning inte dig eller ditt kynne, Magic.

    Det kan jag självklart också acceptera.

    Jag tänker absolut inte tvinga dig att läsa vad jag skriver i kommentarsfälten till dig, när jag tar tillfället i akt att tycka till om det som du väljer att ta upp på dina båda jättefina bloggar.

    Dock kan man säga så här, lite förenklat. Min senaste kommentar motsvarar i längd ca tio vanliga kommentarer från mig. Dvs om jag hade skrivit en tiondel så långa kommentarer till dig i tio olika kommentarsfält, då hade jag sannolikt fått kommentarssvar (värda namnet) från dig i samtliga tio kommentarsfält. Eller hur?

    Så varför inte nu?

    Om det nu faktiskt är så att du storknar, Magic, vem har sagt att du nödvändigtvis måste svara på alla mina många frågor i en enda – dvs samma – kommentar?

    Inte jag i alla fall.

    Misstanken smyger sig över mig, att du, precis som jag nämnde inledningsvis i denna nya kommentar, noterat att jag i just detta kommentarsfält har frångått min vana att berömma och lovprisa dig för vad och hur du skriver till att i stället kraftfullt ifrågasätta din true believer-liknande tro/övertygelse, den som kan sammanfattas med att du ”känner” på dig att du måste ha varit med om övernaturliga saker, gärna med osynliga andeväsen inblandade, fenomen som svårligen är möjliga att förklara med hjälp av dagens vetande inom fysik, kemi, biologi, medicin, neurovetenskap etc.

    Nu när du i princip har stängt vår debatt – med din slutmening: ”Låt oss lämna det vid det. Annars blir detta en evighetskoversation.” – så ställs jag mer eller mindre inför ett fullbordat faktum. Det framgår hur klart som helst, tycker jag, att du INTE VILL fortsätta denna (knappt påbörjade) diskussion med mig. Och du ska slippa, Magic!

    I stället säger jag så här till dig: Om det bara är beröm och lovord som du vill läsa i mina kommentarer, då bakbinder du mig. Ska jag kommentera hos någon bloggare vem det vara må, vill jag bestämma om/när det är läge för mig att också framföra kritik mot bloggaren.

    Och skulle de galoscherna (läs: ”spelreglerna”) inte passa dig, ja då tappar jag faktiskt lusten att kommentera ditt bloggande över huvud taget.

    Faktum är att det finns gott om bloggare som gärna skulle vilja att jag bleve deras ständiga kommenterare prec8s som jag har varit hos dig sedan våra vägar korsades för drygt fem år sedan.

    Jag tycker fortfarande att du är ev de goaste och raraste bloggarna jag har träffat på webben, Magic, men nu när jag känner att ett par kritiska kommentarer ifrån mig, låt vara extremt långa, inte gouteras av dig och blir besvarade blott på ett svepande, generellt och näst intill intetsägande – för att inte säga ovidkommande – vis, ja då blir ”råttet mågat” som en irriterad bandyspelare uttryckte det i en känd radiointervju för några år sedan. 😀

    Alltså: Vill du inte ge seriösa och konkreta svar på mina ställda frågor, då kan du näppeligen vara intresserad av den debatt, det ifrågasättande, jag försökte att dra i gång i mina två föregående kommentarer. Och då tappar även jag intresset att kommentera här på dina bloggar.

    Du får göra vad du vill med denna sista (?) kommentar från mig. Vill du radera den, OK, valet är ditt. Men raderar du den, ja då river du samtidigt alla broar som funnits mellan oss. Om du däremot låter den stå kvar, om än okommenterad, kanske jag åtminstone kommer att använda Gilla-knappen framöver för att visa när/om jag uppskattar något som du publicerat på dina båda bloggar eller i din fina Facebook-grupp.

    Så valet är ditt, Magic. Tack och bock! // BB

    • Hej!
      Jag menar inget illa. Ärligt talat känner jag inte att du läst mina kommentarer särskilt noga heller.
      Jag säger hela tiden att jag inte använder denna upplevelse som ett bevis på spöken.
      Jag tycker bara övernaturliga teorier är spännande och kul. Premissen för hela denna blogg är att det är kul att leka med tankar.
      Själv är jag på ett logiskt plan väldigt agnostisk. jag tror helt enkelt inte att vi någonsin kan få svar på vissa saker.
      Men på ett känslomässigt plan är jag väldigt andlig och det ger mig personligen mycket glädje. 🙂

      Jag vill inte att du ska känna dig nonchalerad. Jag tyckte din första kommentar var väldigt intressant.
      Kanske missuppfattade jag den dock. Du skrev så otroligt mycket om kaos teori och du skrev också:
      Alltså: En “inbyggd” mikroskopisk spricka (eller sprickor) i tumstocksbladet kan antingen “självläka” när den utsätts för viss temperatur, luftfuktighet, fysisk hantering eller dylikt.
      Eller så kan dessa miksoskopiska pyttesmå sprickor (som alltså finns i utgångsläget), helt i enlighet med vad kaosteorin prognostiserar, urarta och börja löpa amok (läs: i sällsynta fall leda till att tumstocksbladet splittras).

      Det kanske var fel av mig att haka upp mig på det men det var därför jag tog upp kaosteorin.

      Sorry om jag sårade dig. Jag blev bara väldigt överväldigade av denna vägg av text och du lät också lite nedlåtande om andlighet och tro på det övernaturliga och då kände jag bara att jag inte orkade. Jag har ingen lust att ha hetsiga disskutioner här.
      Att du lägger fram skeptiska teorier och konstruktiv kritik är en sak men jag kände att detta blev lite nedlåtande.
      Du kanske inte menade så men jag kände bara ”Jag orkar inte”.
      Om du inte vill kommentera mer blir jag inte arg. Det är helt upp till dig. Men jag ber om ursäkt om jag sårade dig.
      Du har alltid varit snäll och schysst i dina kommentarer och jag kommer alltid uppskatta allt ditt stöd även den dag du inte längre känner för att ge det.

  8. @Miss Magic Girl:

    Din ursäkt accepteras. Men jag vill dessutom få fört till protokollet följande två saker:

    1) Jag har inte påstått att du hävdar, att denna tumstocksupplevelse i Boston BEVISAR att spöken finns.

    2) Du använder dig av termen agnostiker för att beskriva dig själv var du står i frågan om spöken och andra andeväsen

    Låt mig då säga så här: En agnostiker går INTE runt och försöker kontakta eventuella spöken (efteråt) med budskapet, att hen absolut inte har kommit till deras plats för att vara elak eller illasinnad mot dem, allt i ett försök att minska de eventuella spökenas oro över att hen tidigare på dagen varit och mätt på väggarna med en tumstock i det som hon (efteråt) uppfattat skulle kunna vara de eventuella spökenas förmenta ”bostad”.

    Blott spöktroende true believers beter sig på det viset.

    2) Du uppfattar tonen i min senaste kommentar som nedlåtande. Ja, den texten kan uppfattas som nedlåtande. Men INTE sett utifrån de exempel jag tar upp. Det är sålunda inte true believer-personen i sig jag angriper. Det är hans eller hennes logiska feltänk jag raljerar över.

    Det är en viktig skillnad, det. Men jag kan samtidigt förstå, att den som är ömhudad kanske kan missuppfatta saken och därefter ta illa vid sig, fastän jag vinnlagt mig om att skilja på sak och person. .

    Exempelvis går jag igenom olika synsätt om när en så kallad ensoulment (besjälning) kan tänkas äga rum. I samband med denna genomgång påvisar jag samtidigt logiska svagheter med vart och ett av dessa under den kritiska luppen placerade synsätt.

    Längre ned i samma kommentar kommer jag in på rent statistiska feltänk, vilka är så vanliga bland dem som tror på existensen av andeväsen och andra väsen såsom aliens/utomjordingar. Jag påvisar, bland annat med ett exempel från dem som tror på att aliens besöker vår planet mer eller mindre regelbundet, hur befängt det är att motivera sin tro på utomjordingar med resonemang som: OK, 95 procent av alla mystiska ufo-fenomen har nu fått sin naturliga förklaring. Alltså måste det bland de återstående fem procenten ännu ouppklarade ufo-fall finnas ett eller flera fall som bevisar att utomjordingar de facto besöker oss jordbor då och då.

    Utifrån dessa konkret av mig påvisade logiska svagheter i de troendes resonemang, väljer jag alltså att beskriva den sortens resonemang som fulla av ”bullskit”, dvs jag finner dem både korkade.och självmotsägande.

    Är det nedlåtande att uttrycka sig på det viset? Tja, det är nog mest en definitionsfråga. Kanske är det värre att svära i kyrkan (läs här på din mystik-blogg) än att uttrycka samma formuleringar på en ateistblogg?

    Personligen tycker jag att en svordom i ett heligt rum inte är värre än en svordom i ett oheligt rum. Men ägaren till det heliga rummet, i detta fall du, Magic, verkar tycka annorlunda.

    Själv resonerar jag alltså på samma sätt som Gustaf Fröding en gång skrev i en dikt:

    ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

    Med det ville Fröding ha sagt, att struntprat och bullskitresonemang är just struntprat och bullskitresonemang, ÄVEN OM det skulle handla om – som du väljer att kalla det – andliga frågor. (Ja, den sista meningen är förstås min egen, inte Frödings, men det hoppas jag att du inser, fast för säkerhets skull väljer jag att påpeka det lite extra i och med denna parentetiska utvikning.)

    Alltså: Jag instämmer med Gustaf Fröding. Jag anser det vara ren och skär verklighetsförfalskning att kalla struntprat och bullskitresonemang för något betydligt finare och mildare än vad det egentlgen är fråga om.

    Sanningen är, har det sagts, inte alla gånger rolig att höra. Nej, bättre då att så att säga skjuta budbäraren genom att antingen ignorera hans budskap eller, om detta är problematikt att göra, i alla fall omstöpa, förvränga och omtolka/nytolka hans budskap.

    Du, Magic, som är en så doklumenterat duktig ordbrukare och bokstavsskötare, borde allt vara betydligt noggrannare med de ord du använder dig av. Exempelvis din användning/definition av ordet agnostiker är extremt besynnerlig.

    Tänk om jag som ateist skulle börja gå runt och knacka på väggar och säga: Hör ni spöken, om ni nu finns, var inte oroliga, jag vill er inget illa…

    …skulle jag bli sedd då, tror du, som ateist eller som spöktroende?

    LIkadant är det med en person som kallar sig för agnostiker men som trots det går runt och försöker etablera kontakt med spöken och annat i syfte att, för säkerhets skull, göra/få dem på gott humör utifall de nu finns och därmed har råkat bli störda av agnostikerns aktivitet i (det förmodade hemsökta) spökhuset.

    Med andra ord: Den som fullt medvetet definierar sig som agnostiker men samtidigt beter sig på det av mig just beskrivna viset framstår i mina ögon som en person som, antingen avsiktligt eller möjligen icke-medvetet, försöker att blanda bort korten. Dvs en sådan person sänder dubbla signaler, så att hen vid kritik av åsiktsposition 1 kan hänvisa till att hen minsann också omfattar åsiktsposition 2 – och vid kritik av åsiktsposition 2 kan hänvisa till att hen minsann också omfattar åsiktsposition 1. På det viset kan hen ALLTID ha ryggen fri.

    Men intellektuellt hederligt är det INTE att ”debattera”/diskutera/resonera på det viset. Detta sagt i all välmening till dig, INTE för att vara nedlåtande i syfte att förminska dig.

    Det som nu har hänt påminner mig inte så lite om en sketch av Povel Ramel. I den sketchen blev en person avkrävd att säga vad hon tyckte om en viss film. Hon ville dock inte stöta sig med frågeställaren, så hon undrade vad han tyckte. Men han ville inte berätta om sin betygsättning av samma film. Efter viss tvekan och vånda drog den tillfrågade, till sist till med: På sjuföreställningen var filmen bra, men på niovisningen var den dålig.

    Jag avslutar med att skriva samma sak som i min förra kommentar, dvs du behöver INTE kommentera denna. Du kan låta den stå kvar i kommentarsfältet, okommenterad (av dig).

    Men OM du raderar den, ja då har du samtidigt raserat alla broar och andra kontaktkanaler som fram till nu har funnits mellan oss.

    • 1. Jag skrev att jag är agnostiker på ett logiskt plan men andlig på ett känslomässigt plan. Alltså har jag sidor av båda.
      Jag har en stark känsla av att spöken och andar finns men om man ska dra saker till sin spets så är tror jag ingenting.
      Så jag är agnostisk till viss del och andlig till viss del. Det är kul att försöka kommunicera med spöken men i botten vet jag inte om de finns eller inte.
      Jag tar inte saker så allvarligt som du. Jag har bara kul med tro och teorier och det finns ingen laddning i det för mig.
      Det är inte ohederligt alls tycker jag. Varför måste allt vara så svart och vitt? Antingen eller? 😛
      Jag tycker man kan tro på flera olika saker och se allt från olika håll samtidigt.

      2. Jag tycker det är okej att komma med skeptiska argument här osv. Det berikar bloggen med olika synsätt och så vidare.
      Men denna blogg ska också vara en trygg plats där man (som troende på det övernaturliga) kan komma och inte mötas av långa kommentarer där man får höra att ens tro på övernaturligt är lika dumt som att tro på jultomten.

      Det är allt. Bara slappna av och gör inte så stor grej av allt. Dont worry. Be happy! 😉 😉 😉

  9. @Miss Magic Girl: Tack för att du är rejäl nog att låta mina kritiska alster/kommentarsinlägg få stå kvar. Jag är annars van vid att true believers-bloggar snabbt brukar se till att kritiska inlägg raderas.
    Så detta ska du ha stort heder och stort tack för (att du inte tagit efter deras censurbeteende).

    FDETDA: En av dina favoriter fick nyligen, i en radiointervju, frågan: Tror du själv på spöken och annat oknytt?

    Han svarade ungefär så här: Rent intuitivt, dvs när jag släpper fram barnet inom mig, tror jag på detta. Fast innerst inne, när jag släpper fram mitt vuxna och vetenskapligt skolade jag/själv/self, inser jag naturligtvis att den här tro på oknytt-ekvationen inte går ihop med vad fysik och and vetenskapliga discipliner kommit fram till. Så mitt svar på frågan måste bli. Nej, jag tror INTE. Men jag gillar’t.

    Skillnaden gentemot dig, Magic, är alltså, att Ebbe Schön de facto vågar/kan/vill – är redo att – sätta ned foten.

    Alltså: När Ebbe Schön och du släpper fram barnet (och dess intuitiva gut feeling-baserade sätt att tänka) inom er, vågar/kan/vill ni båda tro på att allt oknytt nog finns på riktigt.

    Men när det gäller det vuxna, på logik, kritisk analys och rationella resonemang grundade sättet att tänka, då skiljer ni er tyvärr åt.Inte mycket. Men tillräcklig mycket för att en av er ska våga sätta ned foten, medan den andra av er två tycks tveka lite inför nedsättandet av sin fot.

    Ebbe Schön klargjorde tydligt i intervjun, inte minst med hänvisning till neurovetenskapliga rön från de senaste decennierna, att han inte tvekar det minsta om vad som gäller och därför kan konstatera: Nej, där där finns inte på riktigt utan tillhör det magiska tänkandets fantasivärld, något som är typiskt för barnets omogna och lättinbillade sätt att tänka och resonera.

    Men du, Magic, löper uppenbarligen, av olika skäl, inte linan fullt ut, utan du nöjer dig med att konstatera, citat: Jag har en stark känsla av att spöken och andar finns men om man ska dra saker till sin spets så är tror jag ingenting.

    Det förvånar mig storligen att du inte kan vara lika intellektuellt hederlig och säker på sin sak därvidlag som Ebbe Schön, en av dina stora favoriter, är.

    FDETDA en gång till: Du och andra intresserade kan läsa mer om magiskt tänkande här: https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_thinking .

    Och ännu mer här: https://bbnewsblog.wordpress.com/2015/07/02/the-two-information-processing-systems-ipss-in-your-brain-one-is-woo-ish-the-other-is-rational/ .

    I sistnämnda bloggartikel finns också en länk till en drygt två minuter lång YouTube-video med hjärnspecialisten VS Ramachandran, som berättar om en patient han mött, som hade fått förbindelsen mellan sina båda hjärnhalvor avskuren på kirurgisk väg, så att han i praktiken, efter operationen, hade två separata hjärn(halv)or (den amrikanska termen för detta är split-brain).

    Hur som helst, denna patient fungerade på det stora hela som vem som helst av oss. Men på detaljnivå kunde man faktiskt se vissa – ofta smått bisarra – skillnader.

    Ramachandran berättar i videoklippet, att den här patientens högra hjärnhalva gav uttryck för varmt gudstroende tankar/känslor/idéer. Hans högra hjärnhalva var helt enkelt religiös och såg dessutom detta med magi och övernaturligheter som självklara och ”naturliga” fenomen; inte konstigare än att solen går upp i öster och ned i väster.

    Men samtidigt var hans vänstra hjärnhalva ”glödande” ateistisk i sitt tänkande, kännande, resonerande, dvs den hjärnhalvan såg tron på gudar och övernaturligheter som ren bullskit och rent nonsens.

    Senare forskning har visat att på detta vis fungerar hjärnhalvorna hos oss alla, dvs höger hjärnhalva, som har mest att säga till om under barnaåren, är religiös till sin läggning, medan vänster hjärnhalva, som får sitt genombrott när individen blir vuxen, är antireligiös.

    Detta märks också på ett annat intressant sätt: Autister har som regel problem med att tolka känslor, visa empati etc. De har sålunda problem med att tolka signaler som kommer från höger hjärnhalva. Följaktligen är de allra flesta autister (som klarar av att kommunicera med sin omvärld) mer eller mindre starkt icke-religiösa! Många av dem är som jag, till och med anti-religiösa. Så mycket talar för att även jag har vissa svårigheter att tolka signaler som emanerar från höger hjärnhalva.

    Efter denna lilla utvikning från ämnet, tillbaka nu till Ramachandrans split-brain-patient. Han kunde, efter sin genomgångna hjärnoperation, inte längre välja sida.

    Beroende på vilken av hans båda hjärnhalvor man apostroferade var den mannen antingen varmt religiös och gudstroende. Eller, om man vände sig till hans andra (= vänstra) hjärnhalva, så var han det inte, utan då ansåg han att fenomen/upplevelser som magi, övertro och tro på gudaväsen, demoner och änglar var ren och skär tankedynga (eller som jag brukar säga: ren och skär tankebullskit).

    I ett annat videoklipp som det tipsas om på samma blogg, kan man möta Karen Byrne, en amerikansk patient som efter en likadan split-brain-operation lika plötsligt som oväntat tappade den viljemässiga kontrollen över sin vänstra arm/hand och vänster ben/fot.

    Dessa båda extremiteter hos henne började leva sitt eget, smått anarkistiska, liv. Hennes tillstånd brukar kallas för Alien Hand Syndrome (AHS), innebärande att handen gör vad som faller den in att göra.

    Du som har sett så många filmer, Magic, har kanske sett även Stanley Kubricks berömda långfilm Dr. Strangelove? Denne bisarre doktor Strangelove visar prov på just AHS: När hans ena arm får lust att göra en Hitlerhälsning, måste den andra armen gripa in och ”handgripligen” tvinga honom att avbryta denna i sammanhanget så opassande nazistiska symbolhälsning. Tyvärr är det i denna film höger hand som är olydig och illvillig; det normala är att det är vänster hand som utför olydiga, busiga och utmanande handlingar. (Det är sålunda höger hjärnhalva som styr över vänster kroppshalva och vänster hjärnhalva som har hand om höger kroppshalva.)

    I Karen Byrnes fall – som är äkta till skillnad från Dr. STrangeloves – var det således hennes vänstra hand som stod för allt det som Freud skulle ha kallat för detet (id), dvs det ouppfostrade ”barnets” beteende. Ett beteende som inte oväntat, i psykoanalytisk teori, ses som motsatsen till överjaget/superegot (ungefär lika med det goda, samvetsgranna, ja rent av överordentliga jaget).

    Så när Karen Byrne var på besök hos sin doktor efter operationen kunde hennes vänstra hand få för sig att knäppa upp knapparna i hennes blus (dvs hennes vänsterhand jobbade med att försöka blotta brösten för doktorn, allt i ett helt klart sexuellt utmanande syfte).

    När Karens jag/self/själv blev varse det som höll på att ske, såg hon med viljans hjälp till att hennes högra hand, över vilken hon sålunda hade kvar sin viljemässiga kontroll, frenetiskt ägnade sig åt att knäppa tillbaka de där uppknäppta blusknapparna. Och det hela slutade, inte helt oväntat, med att den av höger hjärnhalva omedvetet styrda vänsterhanden till synes tappade humöret (till följd av avsaknad av impulskontroll och dylikt, förmågor som hör hemma i framför allt vänster hjärnhalva) och började i ren ”frustration” att aga/slå på Karen. Allt detta bara för att vänsterhanden inte fick sin vilja fram.

    Naturligtvis kan man inte leva på det viset med bibehållen livskvalitet. Men med lämplig medicinering kan Karen Byrne i dag hålla sin vänsterhand i schack, så att den inte blir alltför olydig eller börjar bete sig drummelaktigt eller skämmigt.

    Kontentan av detta är att vi alla, inte bara Karen Byrne, under vår uppväxt behöver lära oss en lämplig arbetsfördelning mellan våra hjärnhalvor.

    I vårt samhälle innebär denna inlärningsprocess, att vänster hjärnhalva stadigvarande blir placerad bakom ratten i självets förarsäte, dvs utsedd till self-ekipagets officiella förare. (Jfr med vad jag skrev om dissociation, dissociativa ”störningar” i det första av mina två riktigt långa kommentarer här ovan. Dissociation kan, hos en del människor, bli en lösning, när pocket och locktonerna från deras högra hjärnhalva blir alltför stort. Jfr också med filmer som Dr Jekyll och Mr. Hyde.)

    Med andra ord: Under uppväxten lär vi oss, utan att egentligen vara medvetna om det, att låta höger hjärnhalva stå tillbaka för vänster hjärnhalva. En handfull procent av mänskligheten klarar dock inte av att genomföra denna övergång från högersidig hjärnhalva-dominans till vänstersidig dito. De fastnar, i barnets sätt att tänka, känna och resonera.

    Det fenomenet har många konsekvenser. En känd delkonsekvens värd att nämna här är Dunning-Kruger Syndrome (DKS).

    Ett sådant DKS-fall var en rånare som trodde, fick för sig, att om han penslade in sitt ansikte med apelsinjuice, så skulle ansiktet bli osynligt. Varpå han utan strumpa eller annat döljande skydd över ansiktet tågade in på sitt lokala bankkontor för att råna det på pengar.

    Naturligtvis blev han igenkänd och följaktligen lätt att gripa för polisen.

    Ändå menade den här tafflige bankrånaren att detta var konstigt, han hade ju till och med tittat sig själv i spegeln, och då hade han minsann inte sett någon spegelbild av ansiktet.

    Detta nämner jag som ett exempel, när en vuxen person sättrer full tilltro till att hans högra hjärnhalva går att lita på till fullo när det gäller sådant som händer i den objektiva (= icke-subjektiva) verkligheten. Bankrånaren är ett nästan övertydligt exempel på vad som kan hända, när höger hjärnhalva får full tillgång till self-ekipagets ratt.

    Det hela brukar inte sällan sluta med att self-ekipaget kör ned i diket, åtminstone bildligt talat.

    I filmen Psycho av Alfred Hitchcock kretsar handlingen kring en man, Norman Bates, som även han har allvarliga problem med att hålla tillbaka sin högra hjärnhalvas vilja/försök att ta över ratten och styrningen av self-ekipaget.

    När hans högra hjärnhalva ibland tar över i hjärnans förarsäte, blir han som förvandlad, den timide mannen förvandlas till en bestialisk mördare som helt styrs av det som Freud kallar detet (id).(Jag är nästan säker på att du har sett den filmen, Magic. Den är en klassiker i sin genre.)

    Ebbe Schöns intervjusvar (se ovan) är däremot ett bra exempel på hur en mentalt fullt frisk människa löser det problem som uppstår, när höger hjärnhalva propsar på att få sitta i förarsätet och styra self-ekipaget.

    Ebbe Schön säger alltså (se ovan) blankt nej till denna begäran från höger hjärnhalva.

    Därför kan han också ägna hela sitt (vuxna) liv åt spöken och annat oknytt utan att känna behov av att gå runt och knacka på väggarna och be eventuella spöken om förlåtelse, ifall han tidigare under dagen råkat störa eller förarga dem. Han finner således ingen anledning att (för)ödmjuka sig inför några eventuella spöken. som han eventuellt kan ha mött under sina besök i spökhus eller andra hemsökta platser.

    Därför känner jag nu faktiskt för att avrunda detta kommentarsinlägg genom att citera vad du har skrivit här ovan, Magic:

    De här fyra meningarna skrev du: Det är allt. Bara slappna av och gör inte så stor grej av allt. Dont worry. Be happy!

    Tyvärr uppfattar jag det, att döma av dina skriverier på olika ställen i din magiblogg, som att du själv har svårt att slappna av inför detta med spöken och annat oknytt. Hela detta blogginlägg här ovanför kommentarsfältet handlar ju, i själva verket, om hur svårt du har att inte göra en stor grej av dina upplevelser.

    Varför inte lära av Ebbe Schön, Magic? Don’t worry! Be happy!

    Så slipper du gå runt och knacka på väggarna och be eventuella spöken om ursäkt för att du kanske ha stört dem i deras ”hem”/bostad.

    Själv fascineras jag obeskrivligt mycket av spöken och annat oknytt. Men jag skulle aldrig, i alla fall inte frivilligt, låta min högra hjärnhalva få flytta över till förarsätet (där alltså vänster hjärnhalva redan sitter och styr, eftersom jag är vuxen sedan många år tillbaka) och börja ratta mitt eget self-ekipage på sitt oefterhärmligt barnsliga, ansvarslösa, omdömeslösa, ouppfostrade, bohemiska och ologiska sätt.

    I stället skulle jag säga till min högra hjärnhalva: Nej, du, det räcker allt med att jag under barndomsåren trodde på Näcken och Jultomten. Jag har lämnat de åren bakom mig. Tag nu och flytta tillbaka till baksätet i mitt self-ekipage. Att du skulle få sitta i förarsätet och styra det här ekipaget, det kan du glömma!

    Vad säger den ordinarie föraren i ditt self-ekipage, Magic, när din högra hjärnhalva propsar på att få sitta i förarsätet och styra? Det skulle jag bra gärna vilja få veta.

    • Jag tror visst på det övernaturliga. Jag menar bara att om man verkligen ska tänka till så vore det arrogant att säga att man har rätt. Inget är säkert här i världen. Därför måste jag vara öppen för att jag kan ha fel.
      Men jag litar mest på min intuition och inre känsla. Jag tycker livet är mycket mer magiskt och mirakulöst om man är öppen för dess magi.
      Varför stränga bort allt som gör livet roligt?
      Min andlighet och magi betyder mycket för mig. Det hjälper mig att utveckla mig själv och vara harmonisk. Jag tror på magi av hela mitt hjärta men är också ödmjuk inför livets mysterium. Kanske är min magi bara placebo… Men spelar det verkligen någon roll?
      Jag skrev detta inlägg för att jag tycker mysteriumen i livet är spännande. Inte för att jag är rädd.
      Så oroa dig inte. Jag är happy! 🙂

    • Kan du hjälpa mig att förstå en sak bara bbnewsab?

      Du har ju alltid vetat om att jag är fullt öppen för det övernaturliga och gillar att ha den dimensionen på livet. Du har kommenterat här i flera år.

      Varför är det nu plötsligt så viktigt för dig att försöka få mig att ändra synsätt och skicka massa kommentarer om att tro på dessa saker är idiotiskt? Jag är ju bara en random person. Varför bryr du dig så mycket?

  10. Här är ett bra videoklipp från Dr. Strangelove-filmen samt lite annan information om samma film: http://about-brains.com/when-the-right-hand-doesnt-know-what-the-left-one-is-doing-dr-strangeloves-affliction/ . Tragiskt och komiskt på samma gång.

  11. Här är en artikel på svenska om Karen Byrne. Bland annat med ett foto som visar hur hennes vänstra hand misshandlar henne i ansiktet. Se: http://www.aftonbladet.se/halsa/article12523026.ab .

    När man ser/hör om/läser om sånt här ligger tanken onekligen nära till hands att börja fantisera om implantat i hjärnan, så att den kan styras av utomstående (läs: utomjordingar).

    Ytterst går alltså dessa idéer tillbaka till höger hjärnhalvas deterministiska tankar om allt som sker måste ha en mening. Och kan upphovsmannen (orsaken) inte identifieras, tenderar den gudstroende högra hjärnhalvan att uppfinna så kallade Hidden Causal Agents (HCAs). Den mest kända av alla HCAs går också under namnet Gud. (En annan välkänd HCA kallas för Djävulen eller Satan. Ännu en vanlig HCA-kategori är olika skepnader/väsen som brukar benämnas spöken/ghosts; dessa finns i många sinsemellan – och logiskt sett – ytterst motstridiga och motsägelsefullla varianter.)

    Det allra mesta talar för att ALLA HCAs är rena fantasiprodukter, vilka har sitt ursprung i vår religiösa högra hjärnhalva. Fölr detaljer, se mina tidigare kommentarer i detta kommentarsfält.

  12. @Miss Magic Girl: För ovanlighetens skull är det du som ställer ett par frågor till mig.

    Och till skillnad från dig tänker jag försöka besvara de frågorna så att du kan få din ”nyfikenhet” stillad.

    Din fråga nr 1 till mig lyder: Varför är det nu plötsligt så viktigt för dig att försöka få mig att ändra synsätt och skicka massa kommentarer om att tro på dessa saker är idiotiskt?

    Din fråga nr 2 till mig lyder: Jag är ju bara en random person. Varför bryr du dig så mycket?

    SVAR: Jag vet inte om du minns det, men faktum är att i min första kontakt med dig hösten 2010, förde jag till dig fram åsikten, att du borde vara försiktig med att att skriva alltför positivt om tro på övernaturliga väsen, om astrologi, horoskopställande etc, ity att många människor, särskilt tonåriga flickor, tror att sådana väsen finns på riktigt och att astrologi/horoskop bygger på tillförlitliga kunskaper.

    Jag minns inte exakt hur du svarade mig, men av ditt vänliga svar drog jag slutsatsen, att du var medveten om eventuella risker med att ”promota” övertro och skrock,

    Eftersom jag själv är mycket intresserad av det övernaturliga – utan att för den skull promota detsamma – valde jag efter det trevliga svaret från dig att prenumerera på din blogg.

    Samtidigt började jag att kommentera alla nya inlägg som du publicerade.

    Oftast var de helt OK innehållsmässigt sett. Jag tyckte inte att du gjorde några övertramp, utan oftast skrev du med glimten i ögat, och det framgick ofta, även i dina kommentarer, att man nog inte bör ta alltför dödsallvarligt på det som avhandlades.

    Ofta erbjöd jag i mina kommentarer helt naturliga förklaringar till de fenomen och konstiga effekter du valde att fokusera i dina blogginlägg. Och såvitt jag kan minnas brukade du inte käfta emot utan kunde visst tänka dig att köpa mina förklaringar.

    Kanske har jag fel, men faktum är att jag på senare tid, säg nu under 2015, har tyckt mig märka, att du själv har börjat ta allvarligare än tidigare år på de här fenomenen.

    Ett exempel: Vi diskuterade för inte allför länge sedan Borgvattnets spökerihemsökta ¨prästgård. När du en gång skrev om denna prästgård, uttryckte du åsikten, att dit skulle du vilja åka någon gång för att sova över.

    För några månader sedan, i början av maj månad i år, frågade jag om du möjligen hade förverkligat din ”dröm” att övernatta i Borgvattnets prästgård eller fortfarande längtade efter att få komma dit. Du svarade mig så här (2015/05/06 at 23:05); jag citerar: Ja, jag ville det förut men känner mig inte så sugen längre. Efter mitt möte med det övernaturliga i Boston (Du minns linjalen?) så är jag inte längre sugen på att utmana ödet. För fler detaljer se: https://missmagicgirl.wordpress.com/2009/06/05/spokprastgarden-i-borgvattnet/ .

    Det där uppfattade jag som att mina försök/förslag till naturliga förklaringar av de fenomen, som du hade för vana att rada upp i dina bloggar, tydligen bara accepterades av dig på ett ytligt vis, dvs med det som brukar kallas för läpparnas bekännelse. Alltså: Innerst inne struntade du av allt att döma i mina förklaringsförsök, vilkas syfte det var att erbjuda dig – och dina läsare/följare – naturliga förklaringar till alla de där fenomenen du bloggade om – detta trots att du alltså i dina kommentarer till mina kommentarer fortsatte att vidgå, att det nog lika gärna kunde ha gått till på de olika sätt jag föreslog.

    Även i andra sammanhang har du kommit in på din tumstocksupplevelse i Boston, och jag har undan för undan bibringats uppfattningen, att efter den händelsen har din respekt – och därmed också din tro – på spöken och annat oknytt blivit starkare.

    Det finns något som heter Dawkins belief scale. Den löper från 1-7. En sann agnostiker bör hamna på position 4 i denna sjugradiga skala. Från början, år 2010 inplacerade jag dig som en 3:a på den skalan (dock utan att tillfråga dig om detta var en korrekt iakttagelse). Alltså som ganska nära den agnostiska positionen, som ju är ne 4:a på samm skala.

    Men nu på senare tid har jag uppfattat dig som en tydlig 2:a på samma skala. Det betyder att du medger att hållbara bevis saknas för att spöken existerar (den som tror på att bevisen räcker till för att övertyga skeptiska vetenskapsmän, blir 1:or på denna skala). En 2:a, som du, Magic, är en person som vet att bevisen inte är starka nog för att bekräfta spökens existens men som trots det lever SOM OM spöken och annat oknytt funnes på riktigt.

    Ja, man skulle till och med kunna säga så här: År 2010 uppfattade jag dig som en stark 3:a på den här trosskalan (alltså ca 3,5:a). Men numera såg jag dig alltmer som en svag 2:a, ja i praktiken en 1,5:a.

    Den exakta inplaceringen i skalan kan vi alltid diskutera, men trenden bör vi väl vara eniga om, dvs det är ostridligt på det viset att din respekt för spöken har ökat påtagligt sedan 2010 (eller rättare: efter tumstocksupplevelsen i Boston).

    För övrigt bekräftar du själv denna ökade respekt för spöken efterdet som du var med om i Boston (var det i början av 2012?). Så här skriver du själv i detta blogginlägg:https://missmagicgirl.wordpress.com/2012/03/01/magic%C2%B4s-egna-spokupplevelse/

    Citat ur det inlägget: Där berättar jag bland annat om en riktigt KUSLIG upplevelse jag hade i ett gammalt hus i Boston som definitivt STÄRKTE MIN TRO på det övernaturliga.

    Versaliseringarna r mina. Men ordvalet och orden är dina Magic.

    Hur som helst: När du nu i ditt senaste blogginlägg i din magiblogg återkom till din Bosotonupplevelse än en gång, tänkte jag som så här:

    Om Magic nu tycker att det som hände i Boston var KUSLIGT (ditt eget ord) och att det känns fel för Magic att ”UTMANA ÖDET” (genom att besöka hemsökta bostäder (typ Borgvattnet och Boston), så kan ju den sortens känslor näppeligen räknas till de trevliga. Snarare är den sortens emotioner omgärdade av negativa konnotationer.

    Därför beslöt jag att försöka gå till botten med denna spökupplevelse. Både för din egen skull – och för alla de läsare/följare du har som kanske också tror, att tumstocksupplevelsen är på riktigt.

    S jag drämde till med en ovanligt lång kommentar för att verkligen försöka vända på alla ”stenar” och för att förklara så hgrundligt som möjligt varför tron på att spöken finns på riktigt inte kan vara sann.

    I den långa kommentaren och i en efterföljande minst lika lång kommentar gick jag igenom det ena argumentet eter det andra FÖR spöktro – eller snarare FÖR synsättet att människan har en SJÄL. (men dessa båda saker hör ihop. Finns ingen själ, finns heller inga spöken. Dvs faller det ena konceptet sönder och samman, gör också det andra konceptet det (precis som idéerna om reinkarnation faller sönder som ett korthus i full storm).

    Jag motiverade bland annat med samma argument som används av professorn i partikelfysik, Sean Carroll. Nämligen att all materia består av byggstenar som kallas för atomer. Alla atomer följer samma fysiska lagar, således även atomer som finns i eventuella själar eller spöken/andeväsen.

    Likaså var jag inne på att alla atomer påverkas på likartat vis av olika naturkrafter (energiformer). Och jag vill minnas att jag också nämnde, att de olika krafterna (energiformerna) påverkar varandra. Så OM det funnes hittills oupptäckta energiformer, så MÅSTE dessa ge sig till känna genom att störa de redan kända naturlagarna. Det finns blott två naturkrafter som kan verka/påverka över avstånd längre än några enstaka MILLIMETER. Det är 1) gravitationen och 2) den elektromagnetiska kraften.

    Om vi tar en tumstock som exempel, måste den utsättas för en kraftig energiform (kraft), om den ska gå sönder. Typ att man låter den falla tio meter ned mot mot en stenig golvyta (= gravitationskraften), Då går den förmodligen sönder.

    Eller att man utsätter tumstocken för olika elektromagnetiska krafter, så att den bokstavligt talat slits sönder (men då beror ju självklart sönderslitningen på den elektromagnetiska naturkraften, som redan är känd och väldefinierad)

    Kort sagt: Det finns inget som helst utrymme för någon spökkraft eller spökenergi som skulle kunna slita sönder en tumstock (eller något annat föremål).

    Det är bland detta som jag anfört som bevis på att OM en tumstock går sönder, så beror det då inte på någon ny och okänd spökkraft.

    Döm om in förvåning, när jag i din kommentar till min kommentar finner att du länkar till samma Sean Carroll, och den länken visar sig gå till en artikel i vilken denne professor i partikelfysik förklarar omöjligheten för spöken att agera med nya, för fysikerna okända spökenergier/spökkrafter.

    Det är helt enkelt OMÖJLIGT för spöken att utöva sina krafter. Även spöken måste använda en viss kraft (”styrka” för att kunna bruta sönder en tumstock. Den kraft som åtgår/krävs för att bryta sönder en tumstock måste vara tämligen stor. Om du släpper en tumstock till golvet från ca en meters höjd, torde den bara i undantagsfall gå sönder. Och det krävs starka strömmar och magnetfält för att slita sönder en tumstock.

    I själva verket måste spökets kraft – den spöklika kraft som inverkar på tumstocken i Boston – vara mångfalt större än gravitationskraften. Sean Carroll talar i sin artikel om att spökkraften måste vara i storleksordningen en MILJARD gånger kraftigare än gravitationskraften för att kunna bryta sönder en tumstock. Och vore spökkraften/spökenergin så stor, skulle den inte kunna undgå upptäckt i dagens fysiklaboratorier.

    Sean Carroll kallar tron på spökkrafter för wishful thinking (önsketänkande). och de som tror på detta kallar han för crackpots (= knasboll, tokskallar, flumstollar).

    Själv kallade jag tron på eventuella – och oupptäckta – spökkrafter (spökenergiformer) för ren ”tankedynga”, ren ”tanke-”bullskit” -om jag nu minns rätt. Det är möjligt att jag använde även ordet ”idiotiskt”, fast det har jag inget minne av.

    Hur som helst,om du nu tar illa vid dig av mitt ordval, varför i all världen väljer du då att själv länka till en artikel av Sean Carroll, i vilken han kallar dem som tror på sådan här bullskit (efter att ha fått saker och ting förklarade för sig) för ”crackpots”.

    Har du verkligen läst den artikel du länkade till, Magic?

    Har du verkligen läst mina kommentarer så pass, att du har kunnat ta till min argumentation och utifrån den argumentationen sedan kan förstå att den enda rimliga slutsatsen måste vara, att så kallade spöken INGENTING har med den här tumstocksincidenten i Boston att göra

    Kort sagt: Den som har läst (och förstått) vad jag har skrivit i detta kommentarsfält, måste rimligen dra samma slutsats som den respekterade partikelfysikprofessorn Sean Carroll (och jag) har gjort, nämligen att när tumstocken i Boston gick sönder, så var det andra krafter än spöken och deras förmågor inblandade i den processen.

    Om du verkligen hade läst Sean Carrolls excellenta bloggartikel, den som du själv länkade till, samt förstått dess innehåll, skulle du rimligen ha nickat instämmande åt innehållet i mina kommentarer här ovanför. Sean är minst tio gånger bättre än jag på att smula sönder din spökteori.

    Om du inte kan ta till dig detta, Magic, jag då misstänker jag att du är, som det brukar heta, förblindad av din spöktro. Då är du på god väg att snarta bli en 1:a på Dawkins belief scale.

    Och det vill jag verkligen inte att du ska bli. Jag såge inget hellre än att du i stället börjar att röra dig tillbaka till position 4, dvs bli en agnostiker, som varken tycker att detta med spöken är KUSLIGT (ditt eget ord!) eller att besöka så kallade hemsökta hus är, typ, att ”UTMANA ÖDET (också dina egna ord).

    Jag tycker helt enkelt att det klingar falskt, när du trots den sortens ordval (av mig kursiverade i meningen ovanför) rekommenderar MIG att ”don’t worry, be happy.” Jag tycker uppriktig sagt, att den uppmaningen bör gå till den av oss som uppfattar spöken och spökerier som KUSLIGA fenomen och som anser att närkontakter med eventuella spöken kan liknas vid att UTMANA ÖDET.

    Det är faktiskt inte jag som betraktar spoöken och spökerier på det viset. Utan det är DU, Magic.

    Nu är jag så trött i kväll, att jag inte orkar korrekturläsa denna text utan väljer att skicka den ändå. Men jag hoppas att du anser att du har fått svar på dina båda ställda frågor. Annars får du återkomma.

    • Har du aldrig tänkt på att det är roligt att skrämma upp sig? Det är förmodligen därför skräckfilmer är så populära. Jag skrämmer upp mig både med fiction om spöken och med verkliga historier. Men om man ska dra saker till sin spets så… Ja, jag är öppen för alla förklaringar. Ingen vet något om hur världen egentligen är. Jag tror inte att man någosin kan veta något säker. Så jag tar inte det övernaturliga så allvarligt. Jag ändrar mig mycket fram och tillbaka. Vissa dagar är jag väldigt agnostisk och vissa dagar är jag mycket mer troende. Jag har ingen fast åsikt om något av det här.
      Men jag kan förstå att om man noga övertolkar allt jag säger så kan det bli förvirrande. Sorry för det! Men oroa dig inte. Jag är inte rädd och ligger och skakar om nätterna eller något.

      Men efter att ha läst dina senaste romaner här i kommentarsfäletet så får jag ärligt talat känslan av att någon annan har snott bbnews dator och börjat skriva åt dig.
      För så här nedlåtande och förvirrande har aldrig dina kommntarer varit.
      Om du hade läst vad jag skrivit hade du inte ifrågasatt min länk. Jag skrev klart och tydligt varför jag hade med den.

      Du får gärna fortsätta komma med naturliga förklaringar här om du vill. Alla åsikter är välkommna och jag tror på lite av varje och olika vid olika tillfällen. Sån är jag och det är inget jag kan (eller vill) göra något åt.

      Men jag får känslan av dina kommentarer att denna blogg inte passar dig längre. I så fall får du söka dig till andra sajter. För det är det som är så underbart med nätet. Man kan alltid hitta likasinnade. Du behöver inte hålla till godo med någon som du tycker är omogen, vilseledd och eventuellt farlig för ungdomen.

      Lycka till och tack för alla fina ord genom åren! Det kommer jag alltid vara tacksam och glad för!

      Cheers!

  13. Ja, jag ska sluta kommentera här hos dig (men kommer att fortsätta vara prenumerant på båda dina bloggar, om jag får).

    Men eftersom du far med direkt osanning om vad professor Sean Carroll egentligen menar i den artikel du åberopar som stöd för dina åsikter, vill jag i denna min sista kommentar rikta mig, inte till dig, ty det tycks vara meningslöst och lönlöst, utan till alla andra som följer din blogg och som, kanske orkar/vill läsa det som jag skriver.

    Och då menar jag verkligen läsa. OCH dessutom försöka förstå. Ty så himla svårbegripligt kan jag väl ändå inte alltid formulera mig?

    ALLTSÅ: Du skrev så här den 5 oktober kl 11.56: Här är en artikel som beskriver varför man inte kan försöka bevisa telekanisis genom fysik. Såna förklaringar har inga riktiga vetneskapliga belägg. Det finns inget inom fysiken som kan ge en förklaring till att en sked skulle kunna böjas av egen kraft. Samma sak gäller linjalen.: http://blogs.discovermagazine.com/cosmicvariance/2008/02/18/telekinesis-and-quantum-field-theory/#.VhJSNM7vOWR .

    Din sammanfattning av den artikeln är, om uttrycket tillåts, ren bullskit, fullständig tankedynga. Uppenbarligen har du, om du verkligen har läst hans artikel, läst UTAN ATT FÖRSTÅ budskapet.

    Carrolls budskap, vilket jag försökt påpeka gång på gång för dig, är det rakt motsatta. Du har helt enkelt gjort ett så kallat lappkast, dvs – metaforiskt – bytt färdriktning från rakt norrut till rakt söderut, dvs gjort en kursändring på 180 grader.

    Bara för att alla dina läsare/följare inte ska tro att din tolkning av Carrolls ord är riktig, vill jag nu, i denna min sista kommentar hos dig, försöka förklara VARFÖR du tolkar honom fel.

    1) Carroll säger att vetenskapen inte kan bevisa allt med sin ”arbetsmetod”, nämligen att utföra experiment för att undersöka saker och ting. Exempelvis kan vi inte unersöka om månens inre består av Månens inre består av en kärna av ost, eftersom ingen har varit på Månen och borrat sig ned till Månens kärna. Dvs ett sådant experiment har inte kunnat genomföäras.

    2) Carroll ägnar sedan återstoden av sin artikel till att beskriva, att vetnskapen inte alltid behöver utföra speciella experiment för att få reda på hur saker och ting ligger till. Han skiljer på direkta och indirekta forskningsmetoder, vilka vetenskapen använder sig av.

    3) Att borra sig ned till Månens kärna för att få fram ett ”månprov” som sedan kan undersökas (om huruvida det innehåller ost eller inte) är ett exempel på den direkta forskningsmetoden.

    4) Exempel på den indirekta forskningsmetoden är att göra beräkningar av månens inre kärna utan att ha något månprov att tillgå. Med hjälp av de kända naturlagarna inom fysiken och kunskaper från kemin om olika metallers och andra objekts (till exempel ostars) densitet och andra egenskaper kan man komma fram till ovanligt mycket.

    Man kan kanske inte på en procentenhet när bestämma mixen av olika metaller i Månens inre, men man kan i alla fall utesluta – för att fullfölja min använda metafor, att Månens kärna med till visshet gränsande sannolikhet INTE kan bestå av ost.

    5) Naturligtvis kan man framföra åsikten, vilket Magic tycks göra i denna debatt, att det ändå finns en liten, liten chans att det trots allt finns en kärna av ost i Månens inre.

    Det är den sortens envetna vetenskapsförringare/vetenskapsförnekare som Carroll kallar för crackpots, alltså dumskallar, tokstollar, flumstollar. Jag har ofta kallat dem för true believers. Dessa personer överger inte sin tro trots att de blir, i praktiken, överbevisade om att den inte kan stämma.

    6) Carroll driver i sin artikel ett utförligt resonemang för att bevisa, att denna indirekta forskningsmetod i praktiken är lika effektiv och trovärdig som den direkta forskningsmetoden. är. Huvuddelen av hans artikel handlar om hur och varför denna indirekta forskningsmetod i praktiken kan anses vara lika pålitlig som den direkta.

    Trota att huvuddelen av hans artikel handlar om detta, verkar Magic inte ha förstått hans budskap utan misstolkar/feltolkar det så att svart blir vitt och rött blir grönt – för att anvönda en ny metafor.

    7) Ett av de bevis Carroll åberopar för den indirekta forskningsmetodens förträfflighet är dagens (hög)teknologiska (uppfinnings)nivå i vårt samhälle – dvs allt från bilar, 3D-kopiatorer, och kirurgiska operationsmetoder till GPS-lokalisering, datorer och mobiltelefoner – faktiskt fungerar som tänkt är. De följer alltså fysikens naturlagar på ena eller andra viset.

    Visst kan man, om man (i Carrolls ögon är en crackpot), invända – som ett exempel – att förklaringen att GPS fungerar är att det är Gud eller aliens som ser till att systemet fungerar trots att de mänskiga fysikernas uppfinning egentligen är värdelös. Men utomjordingarna, eller Gud, gör så att GPS fungerar. Kanske gör de detta av ren barmhärtighet, vad vet jag hur en crackpot skulle förklara sin egen teori med?

    Carroll menar, och jag håller med honom, att dessa crackpots behöver man inte lyssna på. De är av samma skrot och korn som hävdar att det är bluff och båg att astronauter har landats på Månens yta osv. Sådana crackpots – eller true believers – kommer alltid att finnas. Det är något vi andra, som accepterar vetenskapen och dess arbetsprinciper, tvingas leva med.

    8) Jag ska avsluta med ett handfast – och förhoppningsvis lättbegripligt – exempel på hur en indirekt forskningsmetod kan se ut. Metoden anvnd nämligen också inom rättsväsendet för att döma eller fria brottslingar.

    Låt oss antaga att Nisse, som bor i Karlskrona, anklagas för att ha mördat Pelle, som bor i Stockholm. Nisses fingeravtryck har hottats i Pelles bostad. Även hans DNA.

    Betyder det att fallet är avgjort? Att det är Nisse som måste vara mödaren.

    Det är nu de indirekta forskningsmetoderna för att klarlägga fallet kommer in i bilden.

    En viktig pusselbit i sammanhanget kan vara att Nisse och Pelle var nära vänner och ofta besökte varandra. Alltså inte konstigt att Nisses fingeravtryck och DNA finns i Pelles bostad.

    Så långt har vi en förklaring till varför Nisses fingeravtryck och DNA kan ha hamnat i Pelles bostad.

    Men det räcker sjäölvklart inte för att fria Nisse från misstanken att han har mördat sin goda vän Pelle.

    Kort sagt: Nisse behöver ett alibi.

    Då hålls förhör med Nisses anhöriga, vänner, vittnen, arbetskamrater osv.

    Efter dessa förhör framkommer det, att Nisse under mordkvällen befann sig på en krog för att fira en arbetskamrat som fyllde 40 år. Sällskapet utgjordes av, säg, 12 personer, varav Nisse alltså var en. Sällskapet betalade sin nota kl 22.38 och kan därför inte ha lämnat lokalen dessförinnan. Alltså har Nisse nu ett alibi.

    Om nu den rättsmedicinska undersökningen av Pelles döda kropp visar, att Pelle bör ha avlidit någpn gång mellan kl 20 och 24 mordkvällen, kan ännu en pusselbit läggas till fallet.

    Nisse har alltså alibi fram till kl 22.38 på mordkvällen. Men rättsläkaren säger att P?elle kan ha bragts om livet så sent som kl 24. Dvs här finns en timme och 22 minuter att spela på, ör vilka Nisse saknar alibi.

    Kan han trots allt vara mördaren? Dvs kan Nisse direkt efter att det födesedagsfirande sällskapet lämnade krogen i Karlskrona någon gång efter kl 22.38 för att var och en gå hem till sig, ha tagit sig till Stockholm före kl 24 samma kväll för att mörda Pelle?

    Då kommer en person som heter Sean Carroll in i bilden och påpekar följande: Nisse saknade eget flygplan och hade heller inget pilotcertifikat, så vi kan utesluta att Nisse tog flyget till Stockholm mordkvällen.

    Carroll påpekar vidare att inga tåg gick till Stockholm från Karlskrona sent på kvällen. Alltså kan även tåg uteslutas.

    Men biul då? Nisse ägde ju en bil. Den kunda han ju ha använt för att köra till Stockholm med.

    Förvisso.. Men om Nisse direkt efter att ha lämnat krogen i Katrlskrona någon gång efter kl 22.39 under mordkvällen, innebär det att han aft högst en timme och 22 minuter på sig att köra bilen upp till Stockholm, parkera och låsa den, uppsöka Pelle samt mörda Pelle.

    Då kan man använda fysikens naturlagar för att beräkna vilken genomsnittshastighet Nisse måste ha hållit för att hinna med allt detta inom den stipulerade tiden. Låt oss säga att det är 60 mil mellan Karlskrona och Stockholm, för enkelhetens skull (det blir lättare att rä’kna då). Om Nise håller en snitthastighet, under sin bilkörning, på 600 km/h, ja då hinner han till Stckholm på en timme. Då är klockan alltså strax efter 23.38. Och Pelle mördades kanske så sent som kl 24.

    Carroll visar att det räcker med att Nisse håller en snitthastighet på bara 450 km/h för att, teoretiskt, hinna fram till Stockholm i tid före kl 24 och så dessutrom storma in i Pelles bostad för att mörda honom.

    Hur sannolikt är då det scenariot? Jag är övertygad om att varenda domstol skulle komma fram till, att detta INDIREKT bevisar att Nisse INTE KAN ha varit den som har begått mordet.

    Detta var ett exempel på INDIREKT FORSKNINGSMETODIK. Man kan alltså inte direkt bevisa att Nisse är oskyldig. Men man kan ta till indirekta metoder för att komma fram till slutsatsen, att Nisse trots det måste vara oskyldig.

    Likadant är det inom fysiken. OM det hade funnits spökkrafter/spökenergier, om vilkas existens vi inte har en aning, så kan vi indirekt visa, att dessa okända krafter INTE KAN fungera på det vis som påstås.

    Carroll förnekar inte att det fortfarande kan finnas krafter som är oupptäckta. Men han tillägger att i så fall hör dessa krafter hemma på mikronivå, dvs de utövar sin kraft/energi på den pyttelikka atomens ännu mindre beståndsdelar. Eftersom enskilda atomer är osynliga för våprt mänskliga öga, talar vi här om kanske en tusendel eller hundratusendel av en millimeter. Då kan vi glömma det där med remote viewing, telepati och telekinesi. Dessa fenomen beror antingen på ren bluff – här är ett bra exempel på detta: https://www.youtube.com/watch?v=QlfMsZwr8rc (om en visss James Hydrick som påstår sig kunna vända blad i en telefonkatalog med enbart tankens hjälp men som naturligtvis inte kan göra detta utan att anvönda sin mun till att blåsa luft med, så att det i själva verket är luftströmmen som får bladen i telefonkatalogen att vända sig ”på egen hand”; videon är lång. Men det roliga händer ca 10 minuter in i videoklippet, så den som är tidsstressad kan ju skippa den första halvan av videon).

    Tillbaka till Sean Carroll. Han säger rakt ut i sin artikel – den som Magic alltså åberopat som stöd för sin true believer-inställning till spöken och andra psychic fenomen, – att det tyvärr finns en del crackpots (trie believers) som inte kan acceptera eller ta till sig det budskap, de slutsatser, som man kan komma fram till genom att ägna sig åt INDIREKT FORSKNINGSMETODIK.

    Om vi avslutningsvis återvänder till min berättelse om mordmisstänkte Nisse (se ovan), skulle en crackpot kunna hävda, förslagsvis, följande: Men tänk om Nisse blev upphämtat av ett UFO och sedan fördes från Karlskrona till Stockholm med ljusets hastighet, då skulle Nisse ha gott om tid att utföra mordet på Pelle före kl 24.

    Och därmed menar denna crackpot, att det står klart att Nisse måste vara mördaren, ty detta scenario kan inte uteslutas till 100 procent.

    Sant är att detta scenario inte kan uteslutas. Men vetenskap handlar framför allt om sannolikheter. Jfr med vad jag nyss skrev om att GPS fungerar tack vare att det finns utomjordingar som ser till att denna egentligen urusla mänskliga uppfinning trots allt ska fungera.

    Visst. Inte heller det scenariot kan uteslutas till 100 procent.

    Men sannolikheten att utomjordingar skulle besöka oss är försvinnande låg, eftersom fysiska – hållbara – bevis saknas. Sannolikheten att just dessa utomjordingar i så fall skulle hjälpa oss jordbor med GPS – eller hjälpa Nisse att ta sig till Stockholm för att hinna mörda vännen Pelle före kl 24 – är extremt låg. I praktiken försvinnande liten.

    Fast i en ctackpots hjärna verkar den sortens förklaringar vara fullt realistiska och fyllda av trovärdighet.

    TILL SIST: Det vore hederligt av Magic att låta också denna sista kommentar från mig bli publicerad. Då skulle jag i alla fall kunna minnas henne som en tjej som inte avsiktligt/medvetet gick in för att dölja vilken tankedynga som omger tron på allehanda psychic fenomen (inklusive spöken/spökerier).

    Och dessutom skulle jag då få en ökad tro på att du inte avsikjtligt är ute efter att vilseleda (ditt eget ord, Magic) – dem som följer din magi-blogg. Utan då visar du i stället, att det är OK att här hos dig visa upp BÅDA sidorna (alltså både skeptikerns och true believer-ns perspektiv.

    DET skulle vara ärligt.

    Därmed tack för mig!

  14. Jätteintressant att läsa! Och lite kul att du också hade ett inre rum i en lägenhet som var obehagligt :p

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: