Runstenen i Gamla stan, Stockholm.

På Prästgatan i Gamla stan kan man känna av historiens vingslag. Denna gata är en av de mest välbevarade och har knappt förändrats alls sedan medeltiden.
Om du vandrar ner till korsningen mellan Prästgatan och Kåkbrinken kommer du hitta något märkligt inmurat i husväggen. Det är en sten som inte liknar någon annan. Den är täckt av röda slingrande mönster och märkliga tecken. En runsten!

Runstenar är gamla minnesmonument. De flesta är resta till minne av någon som har dött. Men i vissa fall kan de även dokumentera viktiga händelser. Det finns till och med runstenar som är resta som en tribut till runristaren själv. (Man kan se detta som en motsvarighet till dagens toaklotter. Typ: ”Rune was here”)
Det finns 7000 kända runinskrifter i världen varav 2500 finns i Sverige. Men denna siffra växer ständigt vartefter att man göra nya fynd. Runstenarna skapades huvudsakligen mellan år 300 och år 1130.
Vad det gäller runstenen i Gamla stan så tros den vara från 1070-1100. När den murades in i husväggen är svårare att ge svar på. I en text av Sveriges första riksantikvarie, Johannes Bureus, nämns det att runstenen fanns i husväggen redan på 1600-talet. Men eftersom huset har en medeltida källare så kan stenen ha funnits i hörnet långt innan Johannes skrev om den. På 1600-talet dök det även upp en märklig beskyddare av stenen. En kanonpipa! Ni kan se den på bilden under. Den sattes dit eftersom adeln flyttade in till stan runt denna tid och de kunde inte tänka sig att sluta åka häst och vagn. Men Gamla Stans gränder är ju inte precis gjorda för att en massa vagnar ska trängas på dem. Hjul- och vagnshörn krockade ofta in i husväggarna och därför sattes det upp skydd för alla gathörn. Man använde det man hade; bland annat kanonpipor. En kanonbra ide? ^^

Lägg även märket till klottret på kanonpipan. Man kan just undra om folk i framtiden kommer beundra den skriften lika mycket som folk idag beundrar runskriften?

Men vad står det då på runstenen? Det går tyvärr inte att läsa allt då vissa bitar av stenen fattas. Förmodligen var den skadad redan då den sattes in i husväggen. Så det är inte kanonens fel. Hen har skyddat stenen så gott som möjligt.
Baserat på det man kan tyda står det i alla fall: ”Torsten och Frögunn de [läto resa] stenen efter…, sin son”. Jag måste säga att det är sorgligt att sonens namn har försvunnit. Det förtar ju hela syftet som Torsten och Frögunn hade med att resa stenen en gång för länge sedan…

När jag var i gamla stan överfölls jag från ovan. SNÖ!!! :-O

Om ni befinner er i Gamla stan rekommenderar jag att ni tar en tur förbi Prästgatan. Att se runskrift mitt i stan har sin speciella magi.

Har ni sett runstenen IRL någongång?

Vad tror ni att Torsten och Frögunns son hette? Torgunn eller Frösten? 😉

18 svar

  1. Åh, har varit i gamla stan jättemycket ju, jag måste se den nästa gång jag går dit! Gud vad spännande! Vi läser faktiskt om runor på min lektion i Människans språk just nu, det är så intressant tycker jag. Det är liksom charmigt också, hur de ba reste stenar lite hur som helst och skrev typ ”Ivar reste denna sten”. Hihi ^,.,^ och jag hoppas väldigt mycket att sonen hette Torgunn 🙂 det var ett himla fint namn

    • Hej Madson!
      Åh, ja jag rekommenderar verkligen att du kollar in runstenen. Den är en magisk syn 🙂
      Vad roligt att ni läser om runor i skolan. Det gör jag med faktiskt 🙂 Det var faktiskt mitt skolarbete som fick mig att upptäcka runstenen i gamla stan 🙂
      Hahaha håller med. Budskapen kan vara så random 😛
      Åh, ja, hoppas 😉

      • Får kolla in den nästa gång jag är i närheten ^^ Får en fråga vad du läser? Och: om du hade rest en runsten, vad hade du skrivit?

      • Hej madson!
        Gör det! 🙂
        Jag håller på att läsa in gymnasiekompentens. 🙂
        Hmm, oj, vad skulle jag ha skrivit? Magic was here. Hahah nej, gud vad tråkigt. Kanske skulle jag ha skrivit något övernaturligt.
        Något som skulle ha fått folket som sen hittat runstenen i vår tid att verkligen börja fundera. Typ något om att vikingarn fick besök av utomjordingar eller så 😉

  2. Den som väntar på något gott väntar sällan för länge. Detta talesätt gäller också här på din blogg, Magic. Ditt nya blogginlägg, denna gång om runstenen i Gamla stan i Stockholm, är ovanligt läsvärd. Av framför allt två skäl:

    SKÄL 1: Allra först rent litterärt sett. Det är snudd på genialt av dig att inleda artikeln så som du gör i de fem första raderna. Man kan säga att med den sortens ingress bygger du upp läsarnas nyfikenhet över vad som komma skall, i artikelns fortsättning.

    Faktiskt är detta ett stilgrepp som används av professionella journalister av den ”gamla skolan”, alltså sådana som ”brann” för att skriva, som älskade att göra det. Ett bra exempel härpå är Jan-Olof Olsson, mer känd som signaturen/kåsören/histoprieberättaren Jolo i Dagens Nyheter. Tyvärr avled han på tok för tidigt, redan 1974, långt innan du blev född, Magic, och långt innan majoriteten av dina bloggföljare kom hit till jorden.

    Den intresserade kan gärna läsa mer om Jolo här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Olof_Olsson .

    Vad jag vill ha sagt nu, Magic, är att du – just DU – faktiskt uppvisar påfallande likheter med den klassiska skribenten/journalisten Jolo. Det märks inte minst på bredden i dina/era ämnesval. Ofta är det frågan om ett slags mer eller mindre personliga berättelser om/från resor som ni har företagit. Inte sällan utgår ni båda från en viss, till synes, obeydlig detalj och börjar sedan spinna en berättelseväv runt denna ”oansenliga” detalj, varvid det visar sig, att den detaljen – tack vare skribentens egen kreativitet och (historie)kunskaper – öppnar upp för en personlig, men ändå faktarik, berättelse, vilken slutar med att den ”obetydliga” detaljen visar sig vara allt annat än obetydlig. Utan snarare är den detaljen ett slags historisk dörröppnare, som leder både skribenten själv och hens läsare in på ett slags historievandring i såväl tid som rum

    Precis så arbetade Jolo. Och du, duktiga Magic PADSO, verkar kunna ta över, där Jolo slutade och fortsätta denna fina berättartradition.

    SKÄL 2: I själva artikeln gör du spännande nedslag i den faktamängd som finns att att vaska fram små guldkorn ur. Ditt personliga faktaurval håller hög relevansnivå. Därmed bidrar du till att förmedla en känsla till dina läsare, vilken kan sammanfattas så här: ”Å, det där var intressant! Tänk så mycket spännande som finns i vår närmiljö och som egentligen bara väntar på att upptäckas av någon.”

    En sådan ”upptäcktsresande är du, Magic. Likt en gång Jolo var det.Av en liten fjäder kan ni båda, i positiv bemärkelse, utav en liten fjäder detalj) bygga upp en smakfull, högst njutbar, välskriven och spännande berättelse.

    Som vanligt interfolierar du din text med intressanta fotografier, vilka matchar och kompletterar innehållet synnerligen väl. Det märks att en av dina många kreativa begåvningar är just förmågan att kunna tänka i bilder, att kunna se någonting på din hjärnas egen, inre ”filmduk”, dvs samma förmåga som många ingenjörer har, nämligen att utifrån en ritning eller dylikt kunna se, föreställa, sig det färdiga slutresultatet.

    Denna välkomponerade bloggartikel har du dessutom varvat med din lika underfundiga som typiska Magic-humor. Så jag vill sammanfatta min ”artikelrecension” på detta vis: KANONBRA! KInd of Magic att läsa.

    • Hej bbnews!
      Åh! Stort tack för din underbara kommentar! Jag blir verkligen så glad!
      De är verkligen väldigt hedrande att bli jämförd med en så duktig journalist. Det är verkligen självförtroende höjande!
      Nu kan jag somna med ett leende på läpparna 🙂
      Tack! 🙂

  3. Glömde en sak: Det där klottret på kanonröret/kanonpipan känner jag igen. Tror du det kan ha varot Kilroy som varit framme?

    Den som veta lite mer om denne Kilroy, kolla exempelvis här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kilroy_was_here .

  4. Jag känner mig dragen till runstenar (hemma).Har fått veta att jag har varit en keltisk kvinna som blev bortrövad av vikingar tillsammans med mina systrar och jag hamnade hos en vikingahövding som tyckte mycket om mig och fick barn i Norge! (Tidigare liv). Jag tycker att Torgunn är ett fint namn och det känns mer som hans namn!

    • Hej Pirri!
      Oj, vilket rafflande tidigare liv. Jag hoppas att vikingahövdingen var snäll mot dig trots kidnappningen…
      Jag känner mig också dragen till runstenar. Undrar om jag också har någon koppling till dem från ett tidigare liv? Det vore spännande att veta 🙂

  5. @pirri: Vad spännande saker du har att berätta! Men vad menar du när du skriver så här: ””Har fått veta att jag har varit en keltisk kvinna som blev bortrövad av vikingar tillsammans med mina systrar och jag hamnade hos en vikingahövding som tyckte mycket om mig och fick barn i Norge!”

    Alltså: Hur har du fått veta detta? Vem har berättat detta spännande livsöde för dig? Eller är det något som du själv har upptäckt och kommit fram till, utan hjälp av någon utomstående?

  6. James J. Kilroy (1902-1962) var en fartygsinspektör från Halifax. Han skrev ”Kilroy was here” på de fartyg han inspekterat, och frasen fördes sen vidare ut över världen med klottrande amerikanska flottister. Här finns en utförlig berättelse:
    https://anarchyisorder.wordpress.com/2012/06/23/vem-var-kilroy/

  7. Jag tror inte jag har sett någon runsten irl någon gång, inte vad jag kan minnas iaf, men vill gärna se en 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: