Men i detta inlägg ska vi som en inledning kolla på lite allmän folktro och ta en närmare titt på varför vi har veckor över huvudet taget.

Denna temavecka hade aldrig ägt rum om det inte varit för de gamla Egyptierna och Babylonierna (Tack!). De trodde att de sju planeterna var Gudar som styrde över dagarna vilket tros vara ursprunget till sjudagarsveckan.
Den judiska religionen har också bidragit till att etablera sjudagarsveckan eftersom de såg var sjunde dag som helig och firade den.
Trots att man i Europa har bytt kalendersystem några gånger så har sjudagarsveckan hängt med i nästan två millennier.

Veckodagarna har genom tiderna förknippats med mycket skrock och vidskepelse.
Därigenom finns det många olika teorier om vilka dagar som betyder tur och vilka som betyder otur. En engelsk gammal ramsa säger följande:

Monday for health
Tuesday for wealth
And Wednesday the best of days
Thursday for crosses
Friday for losses
And Saturday no luck at all.

Varför denna ramsa bestämt sig för att dissa söndag har jag ingen aning om… Kanske tyckte de att söndag redan var tillräckligt uppmärksammad av kyrkan för att dessutom lyftas fram i en ramsa. Man får ju inte göra veckodagarna diviga….

Folk har särskilt funderat över om vilken veckodag man föds på påverkar ens livsöde.
Enligt en variant är måndagsbarn vackra, tisdagsbarn eleganta, onsdagsbarn olycksförföljda, torsdagsbarn får det kämpigt, fredagsbarn hårt arbetande, lördagsbarn olycksförföljda och söndagsbarn goda och glada.

Om ni fick en oturlig dag så ska ni dock inte ta det så allvarligt. Detta är bara två varianter jag tagit med i detta inlägg och det finns extremt många variationer. Så alltid har ni en lyckodag enligt någon av dem. (Eller så säger jag bara det för att muntra upp mig för att jag är född på en lördag…)

Den version jag tror mest på själv är att den dag man är född på är ens personliga lyckodag. Detta måste ju stämma eftersom en så pass bra person kom till världen just den dagen, right?

Har ni någon favorit eller turdag?

Vet ni vilken dag ni är födda på?

Ha det gott så ses vi på måndag!

Programmet kommer sändas online här: http://radio.adelfors.nu:8000/

Hoppas ni har möjlighet att lyssna!
Åh! Jag är så spänd just nu!

Kramar Magic.

P.S Btw så har jag förresten precis publicerat ett långt spännande läsarmail HÄR där en av mina asatroende läsare berättar om nordisk mytologi på ett väldigt spännande och intressant sätt. D.S

Varning till känsliga läsare!

Visst ser det blodisande trevligt och snällt ut? Med en sådan oskyldig fasad måste huset ruva på mörka hemligheter…

Fifty Berkeley Square har haft flera olika ägare. Bland annat bodde den Brittiske premiärministern George Canning där mellan 1770 till 1827. Han påstod sig ha hört oförklarliga ljud och upplevt spökliga fenomen under sin tid i huset.
Men den mest intressanta ägaren vad det gäller spökerierna flyttade in där först 1859: mr Myers.
Han tycks ha varit en mycket speciell person med en hel del underliga vanor och sades vandra runt i mörkret om nätterna. Han var inte särskilt bra på att betala sina räkningar eller ta hand om sin omgivning vilket ledde till att huset förföll mer och mer. Vartefter tiden gick började det gå fler och fler rykten om att Myers konstiga beteende bottnade i att han plågades av att bo i ett hemsökt hus.

I slutet på 1800-talet växte Fifty Berkeley Squares berömmelse mer och mer. Spökhistorierna började spridas och bli fler och fler och det är svårt att avgöra vilka som var sanna och vilka som var fantasi.

Det berättas om en person som sov över i huset som hade beväpnat sig med två pistoler. (Ni vet, för att kunna ta död på eventuella spöken… en smart plan!)
Under natten bevittnade han en svart skugga som gick genom rummet som försvann när han sköt mot den. Detta kan dock bara ha varit en ursäkt han hittade på för att förklara det faktum att han skjutit med sina pistoler i sitt sovrum….

Minst två person sägs ha dött när de försökt spendera natten i huset. En av dem var sir Robert Warboys. Efter att det börjat gå rykten om att en tjänsteflicka skrämts till vansinne i huset slog han vad med sina vänner om att han skulle våga spendera natten där.
Under natten kunde man plötsligt höra panikslaget ringande från Roberts rum men när folk strömmade till var han redan död.
Det cirkulerade flera versioner av denna historia i tidningarna men om de var sanna eller inte konfirmerades aldrig.

1887 övernattade två seglare i huset. Under natten hade de väckts av ljudet av fötter. En formlös, skugglik massa hade sedan glidit in i rummet. Vid närmare beskådning såg den ut som en man med blekt ansikte och öppen hängande mun. Den ene seglaren hade lyckats fly ut men den andre hittades senare nedfallen för källartrappan.

En annan sorglig legend om huset handlar om en ung kvinna som sägs ha bott där med sin otäcka morbror. I ett försök att komma undan honom försökte hon rymma ut genom ett fönster varpå hon föll från hög höjd. Det sägs att hennes spöke fortfarande hänger utanför på husväggen och skriker… Hon syns till som en brun eller vit dimma.
En annan hemsk legend berättar om en ung man som satt instängd på vinden i huset. Han blev bara matad genom ett hål i dörren och blev så småningom galen. Hur han hamnat i denna situation förtäljer inte historien.

Alla dessa historier är ju riktigt obehagliga och sorgliga. Jag kan i alla fall muntra upp er med att de flesta av dem med största säkerhet är påhittade. Fifty Berkeley Square må vara ett av de mest kända spökhusen i London men det är också ett av de spökhus som det finns minst säkra fakta om.

Vad tror ni om Fifty Berkeley Square?

Skulle ni våga sova där en natt?

Nästa fredag kommer ett introduktionsinlägg till temaveckan som startar måndagen den 30:e Januari.
Sen blir det ett inlägg varje dag fram till söndagen den 5:e februari.

Baba-Jaga avbildades som en gammal gumma med en lång krokig näsa och en så stor käft att den sträckte sig ända från jorden ner till helvetet. (Oj! Henne skulle man inte våga käfta emot…) Därigenom ansågs hon vara skyldig till sprickor i jorden. Hennes hus omringades av ett staket av människoben och hennes hus stod upphöjt på hönsfötter. Detta kan ha varit inspirerat från den finsk-ugriska traditionen att begrava de döda i bodar högt uppsatta på pålar. Så vände man bodens dörr bort från byn. Kanske inspirerade dessa bodar på pålben till Baba-Jagas hus.

Hon sades resa genom att sväva fram i luften i en mortel användande mortelstöten som åra.
Baba-Jaga själv var en farlig typ. Hon orsakade stormar och åt små barn. Men hon har även en god dimension som kommer fram i mytologins religiösa källor där hon stod för överprästinnan som var en materialisering av kärlek och visdom

En känd saga där Baba-Jaga är med är den om den kloka Vassilissa.
I den historien ärver den unga flickan Vassilissa en magisk docka när hennes mamma dör. Om hon någonsin hamnade i knipa skulle hon ge dockan något att äta så skulle den hjälpa henne.
Senare gifte Vassilissas pappa om sig och då fick hans dotter två elaka styvsystrar och en ond styvmor.
En dag när Vassilissas pappa inte var hemma skickade de ut Vassilissa i skogen till den omtalade häxan Baba-Jaga för att låna björkspån att lysa upp huset med.
Vassilissa anade oråd och tog med sig den magiska dockan när hon gick.

När hon kom till Baba-Jaga sa denna åt att Vassilissa att ville hon låna björkspån var hon tvungen att utföra några uppgifter åt häxan först.
Uppgifterna var dock omöjliga att genomföra. (Smart knep om man inte vill låna ut något… kräva en omöjlig uppgift i gengäld! )
Men för Vassilissa var ju inte uppgifterna omöjliga för hon fick hjälp av dockan!
Detta var inte vad Baba-Jaga räknat med och Vassilissa anade att häxan inte tänkte låta henne ge sig därifrån. Därför bestämnde hon sig för att fly medan häxan sov. När hon sprang från huset tog hon med sig en av döskallarna med lysande ögon från staketet (Som en souvenir av upplevelsen?).
På vägen hem träffade hon tre ryttare: en vit, en röd och en svart. De gav henne vägvisning om hur hon skulle kunna ta sig hem.

När hon väl kom hem tog hennes styvmamma och systrar döskallen ifrån henne. Men det borde de inte ha gjort! En blick från döskallen var allt som krävdes för att de alla tre skulle brännas till aska. Efter den dagen levde Vassilissa ett lugnt och glatt liv och döskallen grävde hon ner i marken där det började växa mörkröda rosor.

Denna historia är en symbol för hur solen (Vassilissa) bekämpar de onda vädermakterna (Baba-Jaga). Eftersom livet var så starkt påverkat av väderleken återspeglade ofta sagornas intriger solens kamp och vinst mot mörker och kyla. De tre ryttarna Vassilissa träffar representerar olika tillstånd i naturen. Den röda ryttaren står för den gryende solen, den vita dagens ljus och den svarta nattens mörker.

Vad tycker ni om Baba-Jaga?

Just nu håller jag för övrigt på att förbereda för en rolig happening här på bloggen. Första veckan i februari blir det en temavecka här och då kommer det komma ett nytt inlägg varje dag!

Offerkällor med magisk kraft är kända från det antika Grekland för 3000 år sedan.
I Sverige offrade människor till källrået och andra gudar för åtminstone 1000 år sedan. De offrade en bit päls, en köttbit, ett mynt, ett metallföremål…

Det som avgjorde om en källa hade magisk kraft var bland annat vilket håll vattnet rann åt när det kom upp ur underjorden. Dödsriket och de onda krafterna låg enligt den tidens uppfattning i norr. Man föreställde sig att sjukdomar och bekymmer sköljdes tillbaka dit där de hörde hemma.

Allra störst kraft hade källan strax efter solnedgången på trefaldighetsafton och strax före soluppgången morgonen därpå. Trefaldighetsafton infaller alltid vid sommarens första fullmåne, och är därför en tidpunkt för kraftfulla fruktbarhetsriter.

Trefaldighetsafton, påsk och pingst styrs av månfaserna. De är alla kristna högtider men är placerade på datum som tidigare var viktiga tidpunkter i den förkristna tron. Den katolska kristna kyrkan försökte sudda ut äldre kultdagar genom att gå försiktigt fram när de omvände människorna. Man satte upp kristna kors vid offerplatserna och byggde små kapell vid källorna. Man tillät också offer, då till de kristna helgonen. Men efter övergången till den protestantiska läran på 1500-talet blev det hårdare tag. Då förbjöds alla rester av hedniska seder. Korsen revs och fraktades bort.

Under medeltiden blev Svinnegarn vid Kvarnberget mellan Strängnäs och Enköping den mest kända mirakelkällan i Norden. Vattnets magiska kraft var stor och det berättas hur kyrkan fyllde sina förråd med kryckor och käppar de mirakulöst botade lämnat kvar. När den katolska kyrkan rev Svinnegarns kors 1544, berättas det hur den som skulle utföra arbetet segnade ner och armen som hållit yxan blev förlamad. 1608 försökte man täppa igen källan med sten, men arbetarna blev sinnessjuka av att utföra arbetet. Dagen efter var källan fri från sten och vattnet flödade klarare än någonsin.

Svinnegarn finns fortfarande kvar och människor samlas där än i dag och dricker dess vatten.

Om du är tjej och vill veta hur din blivande livs kärlek ser ut finns det ett säkert sätt:
Åk till Svinnegarn på midsommarafton. Klä av dig naken och gå tre varv baklänges runt källan. Se sedan ner i källans vattenspegel. Då ser du bilden av din tillkommande!
Lycka till!

Vad tror ni om magiska källor?

Vampyrer tycks vara en aning pedantiska. De klarar inte av att gå förbi ett hoptrasslat nystan utan att trassla upp det. De kan inte heller gå förbi uthällda frön utan att räkna dem. Därför är det bra att sprida ut frön vid dörren eller ha med sig en fröpåse redo att kastas ut för att distrahera vampyren. Även sand går bra att sprida ut vid sina trösklar.

Sen har vi ju klassikern såklart! Vitlök! Ju fler saker ni skrubbar in med vitlök desto bättre! Bär det på er också!
Vitlök håller inte bara vampyrer på avstånd utan även demoner, det onda ögat och andra ondskefulla övernaturliga krafter och alla andra med luktsinne…
Förr hängde man upp vitlök i fönstren och bar det runt halsen. Man gned även in ställen i huset som ansågs vara extra riskfyllda. Som runt dörrar, fönster och skorstenar.
Vitlökens förträfflighet är känd även i Kina där man blötte barnens pannor med vitlök för att skydda dem från vampyrer.

Det finns vissa tillfällen när vampyrer är extra farliga. Detta inkluderar nyårsafton och precis innan påsk.
Vid dessa tillfällen kan det vara bra att ta till extra försiktighetsåtgärder. En av dem är att sova upp och ner (alltså som Pippi. Med fötterna på huvudkudden). Om en vampyr skulle ta sig in i ditt sovrum kan den inte hitta dig om du sover på detta sätt. Hmm, vampyrer är inte så smarta som man först skulle kunna tro va?
På tal om att vända sig upp och ner så bör man även vända alla sina saker i huset just upp och ner. Om allt är upp- och nervänt kan inte vampyren be ens ägodelar om hjälp med att öppna dörren.
Man bör även släcka alla ljus och ifall man inte känner för att sova upp och ner är den bästa tekniken helt enkelt att alla i huset är vakna hela natten och ber och berättar historier.

Man ska aldrig svara någon innan den har talat till en tre gånger. Särskilt under natten. En vampyr kan nämligen bara ställa en fråga två gånger. Om man skulle svara en vampyr som tilltalar en får den makt att skada och till och med döda en.

Hmm, önskar att det fanns något sätt att skydda sig från vampyrer som inte gör att man framstår som en riktigt underlig typ. Inte svara på frågor, sova upp och ner, ha alla sina saker upp och ner, stinka av vitlök… Säkerhet framför allt säger man ju men jag kan tänka mig att det måste slita en del på ens rykte…

Ovan ser ni ett exempel på vad man inte ska göra om man stöter på en vampyr… eller kanske snarare om en vampyr stöter på en. ^^

Ett mindre känt sätt att hålla undan vampyrer är att fjäska för dem. Japp ni hörde rätt! Bland slaviska zigenare offrade man ost och bröd till vampyrerna. Åhå! Här kommer det fram! Trots sin blodtörst har tydligen vampyrer en svaghet för ostmackor. I alla fall enligt den traditionen.

Vad anser ni om dessa vampyrskyddartekniker?

Avslutningsvis vill jag önska er alla ett Gott Nytt År och tacka för att ni varit med mig här på bloggen under 2011. Ses nästa år! Nyårskramar till er alla!

Denna gång hade jag en hel del juläventyr. Därför tänkte jag att det passade bra att ta detta inlägg som min julspecial. Hoppas att ni gillar det!

Ovan kan ni se platsen för mitt juläventyr. En julpyntsbutik! Oh, yes!
Såg en hel del roligt, annorlunda julpynt där som jag tänkte visa er nu. ^_^

Älskade dessa geniala rymd- och austronautinspirerade juldekorationer. Tomten i ett ufo = omedelbar kärlek. *_*

Att ha Tutan i granen gör en automatiskt cool va? ^^
Att ha grinchen i julgranen känns dock lite… tja, stöldrisk?
Att ha en julgran i julgranen ska jag inte ens gå in på…

Att ha skor i granen måste ju vara ett steg i rätt riktning… nej, vänta! Jag kan hitta på något bättre! Hmm, (processing, please hold) Ja! Julpyntsindustrin ska då alltid sko sig på julen!

Coola Coca Cola prydnader! Det skrämmer mig att erkänna att de faktiskt ingav mig en viss julstämning. °_°

Äntligen något matnyttigt! Lite lustigt måste jag säga att hänga upp garlic knots, calzone, sushi, ett pizza bud, hamburgare och en macka i granen. Särskilt de sista två, Merry fastfood Christmas?

Men det största WTF-pyntet vi såg måste ändå ha varit de ovan….

De hade även en massa färdigklädda granar som gick att köpa med pynt och allt.
Kände mig dock lite lost bland allt det färgglada och sprakande… Men sen hittade jag MIN julgran! Den som vore ämnad att stå i mitt rum; Halloweengranen!

Wonderful, right? RIGHT? Dock måste jag erkänna att det är lite underligt att ha en julgran med tema från en annan högtid.

Hur som helst så tycker jag att USA har rätta sättet att fira julen. Allt behöver inte vara så traditionellt och gammaldags med hemvirkade tomtar. Fram med roligt, udda pynt istället!

Okej, det var allt juligt. Dags för lite random foton och ännu mer djupa kommentarer….

Det bästa sättet att passa in i ett nytt sammanhang är att observera och härma andra. Denna bild tog jag för att kunna komma ihåg hur Bostonbor åker tåg. Benen ihopvikta och lutade mot sättet framför. ^^

Ja, tack! Det låter som en typ av terapi som verkligen skulle hjälpa mig…

Upprörande nog åt jag aldrig av Hermes yougurt. I FAIL! Men jag utnyttjade den som ögongodis åtminstone… Den grekiska gudavärlden är alldeles för orepresenterad i de svenska mataffärerna. Its sad.

Dessa åt jag däremot av. Jag skulle kunna sätta in en bild av hur Elmobakelsen såg ut efter att ha spenderat en stund i mitt sällskap men det vore alldeles för sorglig.

Det är alltid intressant att gå i mataffärer i andra länder och se hur annorlunda det är. Se hur prydligt alla grönsakerna är staplade till skillnad från hur det är i Sverige. Seriöst, kolla in morötterna! Now that is art! ^^

Ovan ser ni en ny vän jag lärde känna i en av Bostons parker. ^.^ Jag dog av cuteness overload! Gav henne en glaserad munk från Dunkin Donauts.

Vad är detta för en läskig bild då? Jo, det är några sladdar uppe på en vind som jag utan glasögon tyckte såg ut precis som en alien. Utan blixt höll min kamera med om detta.

Detta är taget på Bostons flygplats. Deras dragvagnar hade härlig attityd må jag då säga. Inte undra på att det rullar på så bra för dem.

Ja, det var nog allt om min Bostonresa för denna gång. Eller vänta… NEJ! Jag har ju glömt det viktigaste nästan!
Jag var på en fest där de hade en tärningsturné och jag vann! Det var helt galet, vi hade mängder av deltävlingar och jag vann varenda gång! Fick ett tjusigt armband med plasttärningar som pris. Har aldrig haft sådan överlägsen tur i ett slumpspel någon gång.
Var ju bara tvungen att skryta lite med det här liksom. ^^;

Då vill jag avsluta med att önska er alla en riktigt vintermagisk jul!

Kram!

I dagens inlägg ska vi stifta närmare bekantskap med ett spöke på en pub i England som lyckades få personalen att uppgradera sin vinlista.

Puben Court Oak i Harborne i Birmingham i England har en stamgäst på Halloween. Varje år vid denna högtid börjar mystiska saker hända som skylls på ett spöke som de anställda döpt till Corky. (Korkat namn?)

Corky tycks komma förbi varje år för att inspektera vinlistan. För det mesta tycks han inte godkänna den och då slår han i förakt ner några vinflaskor. De anställda har i källaren hittat sönderslagna flaskor vars förstörelse inte går att förklara på naturligt sätt.

“It isn’t so much things that go bump in the night as things going smash in the night at the Court Oak,” säger en av de anställda.

På grund av den spöklika förstörelsen av vinflaskor har puben till och med bytt ut vissa av sina vinsorter.
Corky tar man på dödligt allvar. ^^

Det är inte bara genom förstörelse av flaskor som Corky visat sin närvaro. Gästerna på baren har också märkt av honom.
Några har vittnat om hur de bakom disken har sett en spöklik figur som sett ut som en man i 60 årsåldern.
De som arbetar på baren har också beskrivit en känsla av att vara iakttagna.

Vissa tror att den paranormala aktiviteten beror på att puben är byggd på en gammal galjgård från 1600-talet men jag tycker att Corky snarare känns som ett lite mer modernt spöke. Kanske en snobb från den viktorianska överklassen.

Vad tror ni om detta vinkastande spöke?

Kom hem från Boston idag. JETLAG OMG! ”_” Hade varit vaken i över ett dygn när vi kom hem runt klockan två. Så jag svimmade i säng och sov hela dagen men nu har jag gått upp och e pigg igen! Yay! *Gör jag-har-totalt-vänt-på-dygnet-dansen*

Jag var på en del juläventyr under min Bosonresa och nästa fredag blir det ett julspecial-inlägg om det.

Det första stora avslöjandet jag ska ge vad det gäller Lucia är att vårt firande av det knappt alls har något att göra med det Romersk-katolska helgonet Lucia som led martyrdöden ca 300 år efter vår tidräkning.
Vårt firande vid denna tid härstammar egentligen i att vintersolståndet inföll runtomkring den 13 december på medeltiden.
Detta var årets längsta natt och då trodde man att många övernaturliga krafter var i farten.
Till exempel härjade då ett kvinnligt demonväsen, Lussi. Hon rövade bort barn som betett sig illa. Såååå, ett klassiskt skrämma-barn-så-att-de-sköter-sig-väsen. Suck.
Även djävulen var i farten denna natt och faktum är att namnsdagen Lucia som infaller den trettonde var förr mer associerat med djävulens namn Lucifer än med något helgon.

Så egentligen är firandet den 13:e mycket gammalt men namnet och associeringen med helgonet Lucia relativt ny.

För er som nu tycker synd om stackars ignorerade Lucia så kan jag lugna er med att hon firas på Sicilien. Även om de har gjort om henne till något av en tomteliknande figur. Hon tar emot mat från barn och delar i gengäld ut presenter till dem och hon har en flygande åsna som sidekick. Men hon tycks inte vara lika social som tomten för om någon hinner få syn på henne kastar hon aska på personens ansikte.

Helgonet Lucia ovan.

Hur har då vår bild av Lucia i vita kläder och ljus i hår skapats?
Ja, traditionen att ”lussa” härstammar från bondesamhället och gick ursprungligen ut på att klä upp sig i gamla kläder eller i halm och gå runt mellan gårdarna för att supa. Både kvinnor och män gjorde detta och de kallades då lussebrudar och lussegubbar. Lussebrudarna var förmodligen betydligt mer ovanliga och de sågs som oanständiga. I Bohuslän brukade man säga: ”Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud”.

På slutet av 1700-talet började en ny typ av Lucia dyka upp i de högre samhällsklasserna. Förmodligen bottnar det i att man lånade över den tyska traditionen med ”Kinde Jes” eller ”Christkindlein”. Den gick ut på att en vitklädd kvinna serverade frukost. I håret hade hon ljus som skulle symbolisera Jesusbarnets gloria.
Den första svenska Lucian med den nu klassiska ljuskronan finns dokumenterad i skrift från 1764 skriven av den skånske prästen C F Nyman. Han beskriver hur en vitklädd kvinna med ljus i håret ger honom frukost på sängen.
Denna tradition förekom först i Värmland, Västergötland och Närke. Den spred sig sedan till akademierna i Uppsala och Lund där man började Lussa. Då var det alltid killar som fick ta på sig rollen av Lucia på grund av att det bara fanns män vid akademin.
(Därför vore det väl inte helt fel att mixa till det hela lite och ha en manlig Lucia något år?)

Men det bästa med Lucia-högtiden är ju nästan lussekatterna (som min mun brukar säga…).
Men hur kommer det sig då att vi började äta lussekatter vid denna dag? Jo, nu ska jag avslöja den brutala sanningen: Lussekattens namn kommer inte heller från helgonet Lucia utan från djävulens namn Lucifer. OMG, WTF… etc.
Traditionen med dessa bullar uppkom i Tyskland på 1600-talet. Man trodde att djävulen smög runt i skepnad av en katt och gav barn stryk samtidigt som Jesus, i skepnaden av ett barn, gick runt och delade ut bullar. För att skrämma bort ”Lusse”, alltså Lucifer, färgade man bullarna gula med saffran. Tydligen så tycker även djävulen att gult är fult och håller sig på avstånd.
Lussekatter förekom i Sverige på 1600-talet men blev populära först på 1800-talet.

Men kom ihåg! Det är hembakade lussekatter som gäller! Inga såna där smaklösa falskingar som seveneleven säljer! Ugh!

Vad är era tankar kring Lucia?

Firar ni och i så fall hur?

Har ni varit Lucia någon gång i ett Luciatåg?

Jag ville aldrig vara Lucia när jag var liten. I min skola hade Lucian alltid levande ljus i sin krona vilket jag tyckte kändes scary. (Nu när jag tänker på det kanske det inte var den ljusaste idén min fröken haft…) Jag minns ett år när alla föräldrar satt samlade inne i klassrummet och väntade i det stämningsfyllda mörkret. Min klass stod uppställda ute i korridoren och väntade på att få börja sjunga. Det enda som saknades var att Lucians krona skulle tändas. Fröken började försiktigt göra det och i nästa sekund ljöd ett fruktansvärt larm genom skolan. Av någon anledning hade hon valt att tända Lucias krona precis under brandlarmet! Moodkiller!

Slutligen så vill jag önska er alla en riktigt stämningsfull Lucia!
Själv åker jag till Boston igen nu och kommer därför kanske vara lite onåbar under den kommande veckan.

Dorothys underliga beteende började när en taskig tant ville ta henne hund och hennes hus flög i väg i en tromb till landet OZ och… nej! Vänta! Det är ju en helt annan Dorothy!
Eh hmm. Låt mig börja om!

Den första märkliga incidenten kring Dorothy skedde när hon var runt tre år gammal. Då föll hon nerför en trappa och förlorade medvetandet. Doktorn dödsförklarade henne men mirakulöst nog reste hon sig upp igen en stund senare och var precis som vanligt.
Efter den märkliga händelsen började Dorothy drömma om en stor byggnad med pelare och en enorm trädgård. Om dagarna tycktes hon deprimerad och sa till sina föräldrar att hon ville hem och när de sa att hon var hemma förnekade hon det. Men hon kunde inte säga vad hon ansåg var sitt riktiga hem förrän hon var 4 år och besökte British Museum tillsammans med sina föräldrar. När de kom in på den egyptiska avdelningen förändrades Dorothys beteende totalt! Hon började springa runt och kyssa statyernas fötter och till sist satte hon sig bredvid en mumie i en glasmonter och vägrade flytta sig. Hon sa åt sina föräldrar att lämna henne där eftersom hon hittat ”sitt folk”.

The Temple of Seti. Ser ju för trist ut… Inte undra på att Dorothy var missnöjd!

Under hela sitt liv förblev Dorothy besatt av urtida Egypten.
Under sin uppväxt kunde hon sitta och studera hieroglyfiska skrifter i timmar och påstå att hon kände igen texten men inte längre kunde läsa den. När hon fick se en bild av ”The Temple of Seti the First at Abydos” kände hon igen platsen från sina drömmarna och sa att hon en gång bott där. Men hon var upprörd över att se att allt var nedgånget och förfallet och undrade vart trädgården tagit vägen. Senare kom det fram att det faktiskt funnits en trädgård bredvid templet på samma sida som Dorothy påstått.

I vuxen ålder jobbade Dorothy vid the Egyptin Antiquities Department och räknades som en skicklig och välrespekterad egyptolog. Hon flyttade till Egypten och bodde nära Temple of Seti fram till sin död 1981 då hon var 77 år gammal. Hon var då känd under namnet ”Omm Seti” vilket betyder ”moder av Seti”. Seti var också det namn hon givit sin son.

Faraonen Seti ovan.

Dorothy själv ansåg att hon i ett tidigare liv hade levt i det gamla Egypten. Efter att hon flyttat till Egypten började hon gå upp på natten och i ett tillstånd som hennes man beskrev som transliknande skrev hon om sitt tidigare liv i hieroglyfer. Hon påstod att det var en ande som kom och berättade allt som hänt för henne. Tydligen hade hon växt upp i ett tempel nära Temple of Seti där hon tog del av dramatiska rituella skådespel som symboliserade olika religiösa koncept. Hon ska även ha träffat den dåvarande faraonen Seti som hon inlett ett förhållande med trots att hon avlagt ett kyskhetslöfte när hon anslöt sig till templet.

Senare i livet erkände Dorothy att faraonen Seti besökt henne även i detta liv och att han varit hennes älskare i astral form med ett uppehåll under hennes äktenskap. (Hennes uppskakade svärfar hade en kväll sett en farao sitta på Dorothys säng.)
Seti och Dorothy planerade att återförenas efter döden. Men för att hon skulle bli förlåten för att hon brutit sitt kyskhetslöfte när hon varit i templet flyttade hon tillbaka dit på äldre dar och levde i celibat.

Dorothy själv ovan.

Dorothys speciella livsöde har fått många att spekulera kring henne. Vissa köper hennes historia om reinkarnation totalt medan andra tänker att Dorothy kanske faktiskt dog när hon föll ner för trapporna och att hennes kropp togs då över av en ande från gamla Egypten.

Andra försöker få det till att hon helt enkelt var galen. Men alla som träffade henne ansåg henne vara en välbalanserade, charmig, kvicktänkt, om än excentrisk, person. Hon var väl respekterad av sina yrkeskollegor för sin kunskap. Hon fungerade bra i vardagslivet och var aldrig i behov av psykologisk hjälp.
Andra vill därför få det till att hon bluffade alltihop men i sånt fall gjorde hon det riktigt skickligt. Alla som träffade henne var helt övertygade om att hon själv i alla fall trodde fullt ut på vad hon sa. Sen finns det heller ingen riktigt bra motivering för att hon skulle ha bluffat. Det enda en sådan bluff skulle kunna göra var att riskera hennes egyptologiska karriär.

Sen kvarstår ju frågorna om hur hon kunde känna till trädgården vid templet när hon bara var ett litet barn och andra detaljer om Egypten. Men å andra sidan kommer den mesta informationen om hennes liv från hennes egen mun vilket gör den mindre pålitlig.

Vad anser ni om denna historia?

Kan Dorothys påståenden vara sanna?